Avatar. Filmen, ni vet.
Visst visst. Jag tänkte att jag skulle se den. Men det blev inte av; lite dassig med tid, lite dassigt med komma ihåg att man kan faktiskt KAN gå på bijo, samt mycket dassigt med barnvakt.
En massa grejer som gör att det inte blir av helt enkelt.
Så det blev att "Ah, skit i 3D å sånt tjafs, jag ser den hemma på vår tjock32-tummare".
Menmen, Patrick frågade och jag svara Avisst.
Den här kvällen var det kallt, lite blåsigt, massa snö. Cilia och Cilia skulle vara hemma med kidsen. Patrik å jag skulle se Avatar, alltså till slut. Tjejerna vill väl hellre se en tjejfilm kom vi fram till... Inte flygande flaxgrejer, flygande metallgrejer, explosioner och blå Aliens med flätor som parar sig med andra flätor.
Vi möts upp relativt sent (21.00-film) på Hötorget, tar en öl i Kungshallarna för stämnings skull och knatar in i den allt annat än tomma biograffoajén, där folk köar i långa rader för att få tag på en påse bilar eller en bamsemegalåda med trista popparkorn.
Vi skiter i tilltugg.
Hårda killar.
Vi visar våra biljetter, grabbar tag i 3Dbrillorna som ligger i en låda utanför och går in.
Chyssta stolar. Bra med benutrymme.
Några Goth/Emo/vafandetnuär-brudar slår sig ner bredvid och jag tänker att dom måste känna sig olustiga med brillorna på eftersom dom är pedantiskt noga med utseendet (skalet) och är osäkra inne i sig själva och rädda i själen.
(Det behöver ju inte vara så, förvisso)
(Men förmodligen är det det)
No! Not the 3D-glasögena! NOT THE 3D-GLASÖGENA!!!
Avatar har visats i en månad snart, men den går fortfarande i en stor salong. Och det är knökfullt.
Trailern är en TreDe-kavalkad med katter och hattar och en hårt grönrosasminkad Johnny Depp.
Allers i Underlandet?
Shit 3Dt funkar!
Under ett par timmar sitter jag sedan relativt klistrad framför duken och imponeras av tekniken. Jag är inte direkt imponerad av ståryn, men nog fan är filmen ett gott hantverke?
Det som imponerar mest är dock detaljerna. Det är verkligen nedlagt en hel del jobb på detaljer som egentligen inte många tittar på. Jag råkar få syn på ett par blad ca femtio meter bakom huvudkaraktärerna. Dessa syns lite svagt mellan en massa träd, gräs och stenar. Dom är i en annan färg, lite plommonlila typ. Jag tänker att "vem fan får för sig att lägga ner tankemöda och jobb på ett par blad som knappt syns och detta i en halv sekund?". Jo, folk som vill att det skall kännas genuint. Inget fusk. Är det natur så skall det fan göras till den måtta att självaste David Attenborough skall känna att han vill dra fram kamerateamet genom skiten.
Många saker kändes trovärdiga, trots sin relativa enkelhet: De manetpulsande, svävande fröna. De i hjälplöst tillstånd ivägfladdrande ödlorna (hängde så jävla bra därunder) och trattblommorna.
Det var igenomtänkt och "logiskt".
Sen att drakar, katter, hästpryttlar och monstrum var bra gjorda, det är ju standard på något sätt. Men den ambienta naturen... Imponerande.
Här är favoriten i alla fall. Ödlan. Fan Lizard.
Nu sticker jag asså. Blå lirare på ingång.
(Och för alla mina miljontals tyska läsare; geglutten sie here)
Nå, det var värt hundrafemtio spänn för ett par brillor (som inte alls var gröna/röda som på tv-piraterna-tiden, utan dom va som helt vanliga solglajer) och en film med långa smurfer och action och skit.
Gå å se.
En massa grejer som gör att det inte blir av helt enkelt.
Så det blev att "Ah, skit i 3D å sånt tjafs, jag ser den hemma på vår tjock32-tummare".
Menmen, Patrick frågade och jag svara Avisst.
Den här kvällen var det kallt, lite blåsigt, massa snö. Cilia och Cilia skulle vara hemma med kidsen. Patrik å jag skulle se Avatar, alltså till slut. Tjejerna vill väl hellre se en tjejfilm kom vi fram till... Inte flygande flaxgrejer, flygande metallgrejer, explosioner och blå Aliens med flätor som parar sig med andra flätor.
Vi möts upp relativt sent (21.00-film) på Hötorget, tar en öl i Kungshallarna för stämnings skull och knatar in i den allt annat än tomma biograffoajén, där folk köar i långa rader för att få tag på en påse bilar eller en bamsemegalåda med trista popparkorn.
Vi skiter i tilltugg.
Hårda killar.
Vi visar våra biljetter, grabbar tag i 3Dbrillorna som ligger i en låda utanför och går in.
Chyssta stolar. Bra med benutrymme.
Några Goth/Emo/vafandetnuär-brudar slår sig ner bredvid och jag tänker att dom måste känna sig olustiga med brillorna på eftersom dom är pedantiskt noga med utseendet (skalet) och är osäkra inne i sig själva och rädda i själen.
(Det behöver ju inte vara så, förvisso)
(Men förmodligen är det det)
No! Not the 3D-glasögena! NOT THE 3D-GLASÖGENA!!!
Avatar har visats i en månad snart, men den går fortfarande i en stor salong. Och det är knökfullt.
Trailern är en TreDe-kavalkad med katter och hattar och en hårt grönrosasminkad Johnny Depp.
Allers i Underlandet?
Shit 3Dt funkar!
Under ett par timmar sitter jag sedan relativt klistrad framför duken och imponeras av tekniken. Jag är inte direkt imponerad av ståryn, men nog fan är filmen ett gott hantverke?
Det som imponerar mest är dock detaljerna. Det är verkligen nedlagt en hel del jobb på detaljer som egentligen inte många tittar på. Jag råkar få syn på ett par blad ca femtio meter bakom huvudkaraktärerna. Dessa syns lite svagt mellan en massa träd, gräs och stenar. Dom är i en annan färg, lite plommonlila typ. Jag tänker att "vem fan får för sig att lägga ner tankemöda och jobb på ett par blad som knappt syns och detta i en halv sekund?". Jo, folk som vill att det skall kännas genuint. Inget fusk. Är det natur så skall det fan göras till den måtta att självaste David Attenborough skall känna att han vill dra fram kamerateamet genom skiten.
Många saker kändes trovärdiga, trots sin relativa enkelhet: De manetpulsande, svävande fröna. De i hjälplöst tillstånd ivägfladdrande ödlorna (hängde så jävla bra därunder) och trattblommorna.
Det var igenomtänkt och "logiskt".
Sen att drakar, katter, hästpryttlar och monstrum var bra gjorda, det är ju standard på något sätt. Men den ambienta naturen... Imponerande.
Här är favoriten i alla fall. Ödlan. Fan Lizard.
Nu sticker jag asså. Blå lirare på ingång.
(Och för alla mina miljontals tyska läsare; geglutten sie here)
Nå, det var värt hundrafemtio spänn för ett par brillor (som inte alls var gröna/röda som på tv-piraterna-tiden, utan dom va som helt vanliga solglajer) och en film med långa smurfer och action och skit.
Gå å se.
Hitler spelar BFBC2.
Det kran kräfvas en viss insikt i hur spelet BF Bad Company 2 (som vi släpper om ett par veckor) fungerar för att till fullo uppskatta humorn.
Det kan också kräfvas att man vet vem Hitler var (en dum en).
Någon har alltså gjort en pastisch på en Battlefieldspelare. Frustrerad sådan:
Roligt, roligt.
Det kan också kräfvas att man vet vem Hitler var (en dum en).
Någon har alltså gjort en pastisch på en Battlefieldspelare. Frustrerad sådan:
Roligt, roligt.
Angel de la Muerte
Det är inte min musiksmak. Det är då sannerligen inte många musikstycken som går superfort, är våldsamt till sin natur och där sångaren "growlar" (thrash metal) som finner fri passage in i mitt musiköra och min hjärnas belöningssystem.
Usch och fy. Dunkadunkamusik.
Slayer spelar just sån musik på plattan Reign in Blood. Och...FY FAN VA BRA!
Av nån anledning tycker jag detta är skitbra och mitt belöningssystem sitter och myser, purrar och käkar ljummen Cambozola till ett glas Capitel de Roari. Det är finfina grejer.
Luta er tillbaka. Låt lugnet smyga in i kroppen. Lyssna å njut.
ANGEL OF DEATH:
Sådärja.
Låten gjorde sig mest känd för det asballa riffet ca 1:35 in i rullen.
Den var med i Gremlins! WOOOOOW!
Tjolahoppsansa.
Usch och fy. Dunkadunkamusik.
Slayer spelar just sån musik på plattan Reign in Blood. Och...FY FAN VA BRA!
Av nån anledning tycker jag detta är skitbra och mitt belöningssystem sitter och myser, purrar och käkar ljummen Cambozola till ett glas Capitel de Roari. Det är finfina grejer.
Luta er tillbaka. Låt lugnet smyga in i kroppen. Lyssna å njut.
ANGEL OF DEATH:
Sådärja.
Låten gjorde sig mest känd för det asballa riffet ca 1:35 in i rullen.
Den var med i Gremlins! WOOOOOW!
Tjolahoppsansa.
Godzilla Wahlgren
Garnier - Pernilla "picadilly sörkus" Wahlgren.
Irriterande reklam. Javisst.
Okej, vi har sett det nu många gånger; en skenhelig Pernilla Vahlnöt står och sjunger Garniers senaste produkts pris och lov, med ett kollossalt überleende och ett par öfversminkade ögon som gör allt annat än ler.
Mascaran tynger fransarna så till den milda grad att självaste Mascaradrottningen Mona Sahlin tappar modet.
"Garnier - Ta Hand Om Dig". Barnsligt.
Hursomhelst, nånting stör mig mer än töntig slogan och en Pernilla som ringer sin morsa för att tala om hur bra hårfärgargrejset är. Nånting i bakhuvet...
Godzilla
Nästa gång; Godzilla. Namnet dyker upp i huvudet varje gång jag råkar få en glimt av reklamen.
Varför? Varför åtekommer det namnet varje gång? Vad har Pernilla med Godzilla att skaffa?
Sen går det upp för mig. Käkpartiet!
Man ser tydliga likheter. Okej att Godzillabilden håller en kvalitét
som kanske är under all kritik, men om man tar sig en titt på den
allt annat än suveräna filmen från nittiåtta och reklamfilmerna
med fröken Wahlgrein så slås man av häpnad...
Dom ser EXAKT likadana ut.
Vaaaa? Är det Perzilla eller Godzilla som ligger här å dunar?
Omöjligt att avgöra faktiskt.
Jag inser att det kanske krävs ett tränat öga för att se vad jag ser, men pernilla sa själv en gång i Amelia att:
"Javisst är jag lik Godzilla och det är jag fantastiskt stolt över. Som alla i min familj så är jag först och främst en mamma. Och om ni sett filmen (oscarsbelönad också, hihi) så har ni väl liksom jag förstått att Godzilla gör allt för att försvara sina barn. Det gör jag också. Genom att bita ihjäl människor och rasera Chryslerbyggnader"
Slut citat.
Det räcker för att jag skall finna frid och kunna slappna av.
Irriterande reklam. Javisst.
Okej, vi har sett det nu många gånger; en skenhelig Pernilla Vahlnöt står och sjunger Garniers senaste produkts pris och lov, med ett kollossalt überleende och ett par öfversminkade ögon som gör allt annat än ler.
Mascaran tynger fransarna så till den milda grad att självaste Mascaradrottningen Mona Sahlin tappar modet.
"Garnier - Ta Hand Om Dig". Barnsligt.
Hursomhelst, nånting stör mig mer än töntig slogan och en Pernilla som ringer sin morsa för att tala om hur bra hårfärgargrejset är. Nånting i bakhuvet...
Godzilla
Nästa gång; Godzilla. Namnet dyker upp i huvudet varje gång jag råkar få en glimt av reklamen.
Varför? Varför åtekommer det namnet varje gång? Vad har Pernilla med Godzilla att skaffa?
Sen går det upp för mig. Käkpartiet!
Man ser tydliga likheter. Okej att Godzillabilden håller en kvalitét
som kanske är under all kritik, men om man tar sig en titt på den
allt annat än suveräna filmen från nittiåtta och reklamfilmerna
med fröken Wahlgrein så slås man av häpnad...
Dom ser EXAKT likadana ut.
Vaaaa? Är det Perzilla eller Godzilla som ligger här å dunar?
Omöjligt att avgöra faktiskt.
Jag inser att det kanske krävs ett tränat öga för att se vad jag ser, men pernilla sa själv en gång i Amelia att:
"Javisst är jag lik Godzilla och det är jag fantastiskt stolt över. Som alla i min familj så är jag först och främst en mamma. Och om ni sett filmen (oscarsbelönad också, hihi) så har ni väl liksom jag förstått att Godzilla gör allt för att försvara sina barn. Det gör jag också. Genom att bita ihjäl människor och rasera Chryslerbyggnader"
Slut citat.
Det räcker för att jag skall finna frid och kunna slappna av.
Kung Bore; soffpotatis.
För den perceptive Svensken torde det stå utom allt tvivel; vintern har varit väldigt vintrig i vinter. Det har varit snö på backen och i träd som vore det en bild tagen ur en gammal julbonad.
(För säkerhets skull målar vi upp bilden av en julbonad med väldans snörikt motif. För den med alldeles särldeles rackig fantasi, Kontakta Nils och Johan på bilden. Fråga efter julbonadsprinsarna.)
Julbonadsprinsarna, eller som dom kallas i Japan; Nils San och Johan San Johansson.
Nåväl. All snö gör Stockholms stad lamslaget som vanligt. De borgerliga rackarna som styr staden har alldeles säkert lagt noll kronor i skotta-snö-budget i år i hopp om att växthuseffekten skall göra jobbet och livet lättare för den pajas som sitter och sköter dylika upphandlingar i stadens tjänst.
Eller så har det billigste alternativet fått göra sig gällande; "Svenne Banans skottartjänst" - tre anställda med en tjänstearea på hundraförtitusen kvadratkilometer.
Hursom så kan det ju läggas stålar på ny kaffeautomat. Tack, Gud, för koldioxidutsläpp och koskit.
Kandas. En hög med helig koskit, Indien. En replika tillbeds även på
Stockholm Stads ekonomiavdelning.
För oss som faktiskt förstår att vinter hör till det normala och att sol och vitt gör en gott i själen så har det känts friskt, man har kunnat vara ute med familjen och laja i snön. Okej att det blivit lite dassigt med herre på täppan och mula fejan i och med en massa från dagis hemsläpade sjukdomar, men snökontakt har det varit.
----
Mattans Hälsotips: De som klaga över mörka halvåret och depressioner kan ju passa på att vara ute en kvart om dagen i stället för att hyra ett ljusrum för miljoner kronor i timmen. Jag lovar, solen funkar lika bra som lysrör för att göra själen gladare och ansiktet öppnare inför den krogkväll - med tillhörande uteblivet ragg - som alldeles säkert kommer krypandes runt hörnet när helgen nalkas.
----
En annan grej man kommer att tänka på när Kung Bore har mjällat en halvmeter snö är att det är mycket vackert ute i naturen. Och även i stan. Bilarna gör givetvis sitt bästa för att skita ner och göra snön normalgrå/brun, men när det vita pudret singlar ner stadigt och utan förbehåll så kan den dära pittoreska vintern som man tror sig minnas från sin barndom faktiskt bita sig fast även inne i självaste stadskärnan.
Jag önskar det fanns mer tid, mer jävlarannamma, mindre latMattan och ett par schyssta skidor så man kunde ut och supa in mer av den vinter som enligt domedagsprofeter inte kommer att finnas i framtiden.
...Förrän istiden kommer då förstås, men då kanske det blir lite mycket även för mig; det kan bli lite knixigt att borra sig igenom en och en halv kilometer is bara för att kunna rycka ett par abborrar i Mälarn...
Jag gillar vinter och det är jag glad över. Tack Kung Bore för att du till sist bröt lårbenshalsen och blev liggande här som en soffpotatis ett par månader, du kommer att få fortsätta spela golf nere i Marbella i sinom tid, men den här vintern stannar du hemma.
Pensionärstomte!
GAAAAHRGH!
(För säkerhets skull målar vi upp bilden av en julbonad med väldans snörikt motif. För den med alldeles särldeles rackig fantasi, Kontakta Nils och Johan på bilden. Fråga efter julbonadsprinsarna.)
Julbonadsprinsarna, eller som dom kallas i Japan; Nils San och Johan San Johansson.
Nåväl. All snö gör Stockholms stad lamslaget som vanligt. De borgerliga rackarna som styr staden har alldeles säkert lagt noll kronor i skotta-snö-budget i år i hopp om att växthuseffekten skall göra jobbet och livet lättare för den pajas som sitter och sköter dylika upphandlingar i stadens tjänst.
Eller så har det billigste alternativet fått göra sig gällande; "Svenne Banans skottartjänst" - tre anställda med en tjänstearea på hundraförtitusen kvadratkilometer.
Hursom så kan det ju läggas stålar på ny kaffeautomat. Tack, Gud, för koldioxidutsläpp och koskit.
Kandas. En hög med helig koskit, Indien. En replika tillbeds även på
Stockholm Stads ekonomiavdelning.
För oss som faktiskt förstår att vinter hör till det normala och att sol och vitt gör en gott i själen så har det känts friskt, man har kunnat vara ute med familjen och laja i snön. Okej att det blivit lite dassigt med herre på täppan och mula fejan i och med en massa från dagis hemsläpade sjukdomar, men snökontakt har det varit.
----
Mattans Hälsotips: De som klaga över mörka halvåret och depressioner kan ju passa på att vara ute en kvart om dagen i stället för att hyra ett ljusrum för miljoner kronor i timmen. Jag lovar, solen funkar lika bra som lysrör för att göra själen gladare och ansiktet öppnare inför den krogkväll - med tillhörande uteblivet ragg - som alldeles säkert kommer krypandes runt hörnet när helgen nalkas.
----
En annan grej man kommer att tänka på när Kung Bore har mjällat en halvmeter snö är att det är mycket vackert ute i naturen. Och även i stan. Bilarna gör givetvis sitt bästa för att skita ner och göra snön normalgrå/brun, men när det vita pudret singlar ner stadigt och utan förbehåll så kan den dära pittoreska vintern som man tror sig minnas från sin barndom faktiskt bita sig fast även inne i självaste stadskärnan.
Jag önskar det fanns mer tid, mer jävlarannamma, mindre latMattan och ett par schyssta skidor så man kunde ut och supa in mer av den vinter som enligt domedagsprofeter inte kommer att finnas i framtiden.
...Förrän istiden kommer då förstås, men då kanske det blir lite mycket även för mig; det kan bli lite knixigt att borra sig igenom en och en halv kilometer is bara för att kunna rycka ett par abborrar i Mälarn...
Jag gillar vinter och det är jag glad över. Tack Kung Bore för att du till sist bröt lårbenshalsen och blev liggande här som en soffpotatis ett par månader, du kommer att få fortsätta spela golf nere i Marbella i sinom tid, men den här vintern stannar du hemma.
Pensionärstomte!
GAAAAHRGH!