Mattans Blogg

Jorå. Så har det visat sig att Hedda, min lilla dotter, gillar att rita och måla. Hon ligger där på golvet, koncentrerad med tuschpenna och fyller sida efter sida med små krumelurer. Hon tecknar redan saker... hon inte borde teckna än.
Det gör ju givetvis pappa stolt. Lite extrakul sisådär då min farsa, min farfar (och farmor, men hon fick ju lägga ner och bli husfru) och min farfars far var praktiserande konstnärer, så med mig blir det ju ett gäng.

Jag har absolut inga krav på att Hedda skall göra nåt annat än vad hon själv tycker är roligt - så länge det håller sig någolunda inom lagen och är oskadligt för andra varelser i universum - voro det Rida häst, spela fotboll, samla frimärken, hoppa fallskärm, bli hallåa på tv eller elektriker på Svalbard... 
Allt är helt ok för lilla pappa.

...men nog fan är det roligt att hon gillar att teckna! 

Jippi, pappa, nu vill jag ha Winsor & Newtons oljefärger och en flarra linolja tack!



 

Himlen var blå. Eller "azurblå" som den där himmelsblå färgen heter. Å andra sidan är det väl en viss smog här i stan som kanske drar det hela mot vanligt standardblått...? Blått skulle ju annars kunna... Äh! shitthesame. En vanlig himmel var det. Utan moln och skit.
Frosten hade satt sig och det var sådär gnistrande friskt och klart som det sällan är nuförtiden söder om Gävle.

Jag hade dagen innan varit ute å knatat med Hedda och sett att folk vågade sig ut på Lillsjön med skridskor. 
Cilia och jag bestämde oss för att köra en klassiker; ut på isen med skridskor på fötterna och Hedda i pulka.
På med kläder, ner i källaren och krypa omkring efter grickorna (som givetvis låg längst in, längst ner, längst bort under allt annat skräp man har försökt pressa in i utrymmet) och ut i kylan.
Aaaah. För oss som faktiskt kan konsten att inse att det krävs varma kläder för kallt väder är det väldigt skönt att vädra näsborrarna i friluftsmiljö. Intressanta overifierade fakta: ofta så är dom som klagar mest på att det är kallt klädda i tunna vårkläder, förvisso moderiktiga, men som ändå endast hålla för en temperatur kring +18 grader Celsius. Tro fan man klagar.

Nåväl, när vi kom ner till sjön så snörade vi på oss skridskorna och gjorde oss beredda på att äntra isen.
Hedda blev helt fascinerad. Hon knatade ut en bit på isen och gjorde detta:



(Man ser här spåren efter nyårsnatten i form av plasticitpluppar och grus som någon halkrädd, och förmodligen champagnepåverkad, kastat ut för att inte stå på fontanellen.)

Jag undrar vad eller hur hon tänkte? Hon va helt uppenbart på ett bra humör och tyckte det var mäkta skoj med den stora, platta ytan man kunde testa apostlahästarnas uthållighet på.
Hon knatade sen omkring på isen medan Cilia och jag åkte runt henne på våra skridskor. Pulken var i stort sett en flopp då hon inte insåg det roliga med att sitta still när man kunde knata... Klokt, kan tyckas.

Mina fötter sa stopp redan efter 20 minuter, vilket tydligen inte är ovanligt för gubbe som inte åkt skridskor sedan tidigt tjugohundratal. Fötterna sa faktiskt inte stopp. Dom sa "AJ SOM FAN, AV MED SKITEN", om jag skall vara ärlig.

Hedda hade en rolig stund och ville inte hem.

Dagen efter skulle vi upprepa hela proceduren. Trevligt, trevligt. Men Hedda tyckte isen var passé och barnslig. Hon tyckte det sög hårt och ville till lekplatsen istället. Där f.ö pulkan kom till bättre användning i en av de små knattebackarna.

Se upp i backen annars får ni tusen hål i nackeeeen!

Sen töade och regnade snön bort fort som fan och det blev vanlig vinter igen.