Mattans Blogg

Det gjordes bättre skivomslag förr.


Kommentarer ordentligt överflödiga.

Jag har hört låten ett par gånger vid det här laget. Yes gamla dänga The Gates of Delirium.

Jag kommer förmodligen att lyssna på den ett par gånger till. Här är ett utdrag på 9.5 minuter. Om ni tycker att det är lite kort så kan det tröstas med att det bara är andra delen av låten:





För att peka på ett intressant parti så lyssna från minut 1 och värm upp lite. Vid ca 1:33 kommer den lossna. Sedan är det bara suga i sig i några minuter.

Detta är alltså ett gäng gubbar. Gamla gubbar. Snygg gjort.

Eller som Arnold Terminator skulle uttryckt det:

Inte illa, inte illa alls.

Okej. Ibland kan man bli positivt överraskad av musik.



Ibland kan man även bli negativt överraskad av musik. I detta fallet vet jag inte riktigt var jag står. Man blir glad, fascinerad, illamående och fabannad på samma gång.

Imponerande.

Det är inte min musiksmak. Det är då sannerligen inte många musikstycken som går superfort, är våldsamt till sin natur och där sångaren "growlar" (thrash metal) som finner fri passage in i mitt musiköra och min hjärnas belöningssystem.

Usch och fy. Dunkadunkamusik.

Slayer spelar just sån musik på plattan Reign in Blood. Och...FY FAN VA BRA!
Av nån anledning tycker jag detta är skitbra och mitt belöningssystem sitter och myser, purrar och käkar ljummen Cambozola till ett glas Capitel de Roari. Det är finfina grejer.

Luta er tillbaka. Låt lugnet smyga in i kroppen. Lyssna å njut.

ANGEL OF DEATH:






Sådärja.



Låten gjorde sig mest känd för det asballa riffet ca 1:35 in i rullen.
Den var med i Gremlins! WOOOOOW!

Tjolahoppsansa.

Det ryktas om att Rolling Stones kanske skall ut på världsturné nästa år. År 2010. Alltså ca tvåhundrasjuttio år efter att bandet bildats.

Jag plockade fram mina gamla skivor med bandet Jellyfish häromsistens.
Faktum är att deras debutplatta Bellybutton var den första platta jag tjackade på CD. Vinylen hade gjort sitt, tyckte jag, och nu var det dags att byta media. 
Idag ångrar jag ju givetvis djupt att jag inte samlade på mig så mycket vinyl jag kunde då det ändå fanns att få tag på i lagom omfattning.



För oss med oklanderlig* musiksmak framkallar Jellyfish..s alltför korta karriär en tår i ögat och man önskar att deras öde blivit annorlunda.
Jag tycker att alla borde slänga ett öra på Bellybutton och Spilt Milk och passa på att njuta av bra musik.



* Ni kanske undrar hur jag kan bedöma vad som är bra eller dålig musiksmak? Det är lätt förklarat. Jag gjorde en kupp i förrgår där jag utropade mig själv till Kung över all musik i hela världen. Än så länge har ingen vågat sätta sig upp mot mig och min totala pondus i sammanhanget, så från och med nu är det jag som bestämmer.
Diktatorer har för det mesta gjort rätt kassa saker och i historiens kritiska öga har såna som Hitler, Stalin, Pol Pot, Idi Amin och han dåren i Nordkorea fått genomgående dåliga betyg, men här är en diktator som bara gör bra saker.
Som t.ex tala om för er, mina undersåtar, att Jellyfish är var bra som fan.

Jag tänkte "nu när jag ändå skall testa om jag kan länka in en filmrackabajsare från Youtjuub, varför inte ta en film med Sveriges Bästa Batterista?"

Ja, varför inte?

Så här, mina damer och herrar, kommer ett litet klipp med Morgan Ågren:

 




"Varför har inte jag sån här koll på mina pinnar?"
"Därför att du inte tränar, kära Mattan."
"Jaha, måste man det?"
"Ja, det räcker inte att sitta på ditt feta DataspelsmakarArsle och tror du är något."
"Nähä, eh..."

Och voilá; Lepra i hjärnan.

Den 10:e Oktober lirar vi på Snövit.

Vi lirar tillsammans med The LoFi som har setts på tv å grejer nyligen.

Eller tillsammans å tillsammans... Snarare strax efter, men ni hajar.

Kom å kolla.

Eller låt bli.

Välj själva. Demokrati någon?

En minut och tjusju sekunder, på ett ungefär, fick han på sig. Mina förväntningar var skyhöga på spelningen som enligt OKEJs musikmagasin skulle hålla på i två timmar. Och vara exceptionellt bra för varandes en svensk scenshow.

Det var min farbror Thomas som prackade på mig sin namnbuddy Thomas Di Levas "Vem skall jag tro på?" nångång där -87 eller -88 när vi var en sväng på Gotland. Jag minns att jag bl.a hade en vit tishört med seriemotiv och en relativt lång hästsvans. På ett foto därifrån kan idag konstateras att jag såg allt annat än ball ut, men vem gjorde det 1987? 
Hursomhelst. Jävla bra, tänkte jag när jag hörde plattan. Men jag var knappast beredd på hur mycket jag skulle älska "Rymdblomma" som kom 89.
Digga fett skulle man säga idag.
Vad man sa då har jag inget minne av, trots att jag inte ens hade börjat tära på hjärncellerna medelst kröka, men någonting i stil med Fan va bra låter rimligt.   

(Bara för att klargöra: jag skulle ju givetvis inte säga Digga Fett idag, bara töntar säger Digga Fett.)

Nåja, jag satt där i Bengtsfors Folkets Park, uppe på ryggstödet på en kraftig träbänk och väntade. Det var en stor grej på gång, det kände jag i kroppen.
Utan att tumma för mycket på sanningen så kan man väl påstå att Di Leva inte var den populäraste artisten i bygden. Snarare tvärtom; "han sjunger falskt", "han är en bög", "flummare", "tacka vet jag Eddie Meduza och Ronnie Jönsson, haha, Ronnie, jävla roli vetta" etc.
Jag tyckte ju givetvis att alla var omusikaliska bönder.

Di Leva äntrar scenen och det vibrerar lite i kroppen på mig. Han förbreder sig, säger några ord och bränner loss på nån låt. Minns inte vilken. Det jag minns är att han börjar sjunga, får en sten i plytet, slutar sjunga, ser jätteledsen ut och går.

Vafalls?

Vafalls?

Vad var det som hände?

Jag blev alldeles matt. Nån jävla jävel hade sett till att jag inte fick se showen.
Nån inskränkt Böckling hade langat sten på en av Sveriges bästa artister.
Nån hade varit så jävla ond och äcklig så han tyckte det var kul att kasta en sten i huvet på en snubbe som skulle spela musik för folk.
Senare hörde jag att det var ett stim böcklingar som hade langat sten. Men bara en hade träffat. Det ryktades om vem det var också, och även om jag avskydde den personen och hans feta hår och finniga raggarfeja så kan jag inte veta att det var han. Jag bara tror. Så han kan jag bara tycka illa om. Inte tycka kasta-sten-på-Di-Leva-illa om.

Det som är klart är i alla fall att det var någon Böckling som kastade stenen.




Såhär nånting kan kastarna sett ut.
Obs, lirarna på bilden har inget med stenkastningen att göra. Men dom önskar nog dom hade. 


Eftersom jag är poet så bjuder jag härmed på Anti-Ode till En Böckling:   

I Norra Dalslands kalla vindar,
härskar du O Ignorans
Du bonnafolk kring fingret lindar,
IQ badboll som i trans

O Böckling du Böckling, bringar sten till Folkets Park
"Hur vågar han beträda Jerry Williams fina mark?"
O Böckling du Böckling, som sänker Thomas med ett kast
"I morron skall jag bredda Epans fälgar i en hast!"

I Norra Dalslands kalla jämmer, 
kammas fettfrillan inte alls
Vid spelgeln han hellre klämmer
ömma finnar på sin hals

O Böckling du Böckling, hur har du det idag?
"Jag dricker hembränd sprit och lyssnar på Meduza jag!" 
O Böckling du Böckling, ser du vårens gröna löv?
"Nej, jag klämmer hellre finnar på min egen stora röv."

I Norra Dalslands kalla flaskor, 
gulpas det ju friskt ändå
Med skinnaväst och slitna träskor
tränger sig aldrig världen på.


-----


Några är senare såg jag Di Leva på Roskildes oranga scen och det var något av det jävla bästa jag sett. 
Så det så.


  

Jag var nog en musikHitler förr i världen, då jag försökte pracka på min musik på andra. Jag fattade inte varför folk inte gillade det jag gillade. Varför folk ville lyssna på samma cräp som alla andra lyssnade på. Enkel, färglös smörja som skvalade ur radion... jag hade låg toleransnivå och fördömde populärmusiken (som sig bör, när man är strax över tjugo så tycker man saker så otroligt mycket. Man tycktycker.) 
Och jag tyckte jag hade fan så mycket bättre musiksmak.

Idag vet jag bättre. Jag tycker visserligen fortfarande att folk är valnötter som lyssnar på det som bjuds på radion, men idag kan jag respektera det. Inte gilla det men respektera det.
Toleransnivån är mycket högre idag.
Det räcker med en rytm, BAP BAP BAP BAP BAP BAP BAP och nån som låter EHÖÖ HÖH, EHÖUH, WÄÄEEEH. Yeah! Och allt är klart. Folk diggar. Allt är som det ska.  

En miljon svenskar har inte fel, Thomas Ledin ÄR bra.
En miljon svenskar har inte fel, Buskis ÄR kul.
 
Det är bara att ställa sig utanför - med hörlurar - och gilla läget.

Men i hemlighet får man tycka vad man vill:

Repade med bandet igår. Vi har en repertoar av låtar som fungerar alldeles utmärkt i sin nuvarande form. Vissa skulle förvisso kunna bli bättre med lite putsning här och lite fixåtrix där, men i helhet så funkar dom som gäddan i sjön: bra.

En låt gäckar oss dock. Göran, vår basmannaman, som skrivit i stort sett hela rasket, har slängt fram en låt som vi filar på. Tja, filar är väl fel ord. En låt vi skär, hackar, tejpar, spränger, pusslar, ja rent utav Knixar med.  Vi har testat den såhär och vi har testat den sådär. Fram å tebaks, ut och in. Vi är överens om att melodierna är finfina, men LÅTJÄVELN VÄGRAR GE MED SIG. Den känns aldrig rätt.
Vad skall man göra? Slänga den i soporna? Skänka den till Christer Sjögren att slakta på sitt klassiska manér?
Ingen vet.

Jag misstänker att den kommer hänga med oss ett bra tag till även om vi inte hittar nyckeln till the obvious way to do it. Vi kommer nöta och nöta. En vacker dag kanske den stora låtbyggarguden pekar på Drunk On The Moon, där i replokalen i Ropsten, och säger:

"Kör ett Fiss Dur där efter G och ändra till tre fjärdedelar i refrängen så ordnar sig allt till det bästa"

Förmodligen kommer detta inte ske, så vi får pussla vidare.

Ett annat band och kommande fenomen på musikhimlen är mina goda vänner Jensa å Jonte som har satt ihop en konstellation som kör, vad dom kallar, ADHD rocknroll. Jag har haft förmånen att få repa med dessa gentlemän, som stand in, när dom varit utan trummis (vi trummisar är tydligen svåra att ha att göra med). Resultatet har blivit extremt trötta armar, genomsvettig skjorta, sönderslagna trumpinnar och mängder av drucken öl. En rolig tillställning m.a.o.
Nu har dom hittat en trummis, Johan, det tredje J:et i bandet, så det är väl slut på stand in...andet.
Hursomfuckinghaver, såhär låter The Hyper Actives.

Inte illa, inte illa alls. Tyckte nog att det gick snabbare när vi spelade, men det var väl mjölksyran i armarna som talade...

Hej samt Hopp.

Jag trodde vi gick fel. Jag visste vi skulle lira på ett Café, vilket visserligen inte hör till vanligheterna i sig, men då jag och sångerskan hamnade nere i nån källarlokal där det var ett NA-möte så insåg vi snart att detta inte var något vanligt Café. På vanliga Caféer brukar det inte stå IOGT-NTO på fönstret.
Uppe i "konsertlokalen" så var det några bord utspridda och hyllor utefter väggarna med hobbyprylar och grejs på. Jag fick allvarliga vibbar av Missionskyrkans Hobbytimma man gick på när man var liten. Då mina föräldrar är kraftigt okristna så förmodar jag att vi skickades dit för att dom skulle få vara ifred i ett par timmar samt för att vi skulle få träffa våra polare över gipsformarna och glasspinnarna man skulle rama in dom kitchiga jesusbilderna med. 

Allt detta innebar ju att dom där två ölen man gärna klämmer innan man spelar uteblev. Jag hade ett par i väskan och en billig lokalsylta snett över vägen, men det... blev fel.  

Nåväl, efter att några småtjejer och ett par vuxna börjat göra i ordning så blev det faktiskt ganska mysigt. Första bandet som lirade var några unga killar som var kul att lyssna på. Dom gillade att stå på scen och hade ett gäng på polare på första rad. Första rad var f.ö den enda publiken förutom oss som skulle spela efteråt.
Publiktrycket var väl sådär m.a.o.
Andra bandet. En tjej å en kille. Jävligt bra. Melankoliskt, stämningsfullt och proffsigt. Kändes udda med den kvalitén på ett nykterhetshak utan publik (i stort sett). Jag tänkte köpa skivan dom gett ut efteråt, men glömde bort det. Förmodligen ville man bara packa ihop trummorna och ge sig iväg till närmsta öl.

Sen lirade vi. Det hade kommit lite folk till slut. Jag spelade fel i början på en låt. Förmodligen såg jag ut såhär då:



"Hur fan gick den nu?"

Hursomhelst så är det mycket viktigt att ta reda på INNAN om det är ett nykterhetsställe man lirar på, så man inte kommer packad med en sjuttis Explorer i bakfickan, sjungandes snapsvisor.