Batmans Kryptiska.
Superhjältarnas status?
Marvel + Disney... eh?
Jag när en dröm. Den drömmen är att få kludda serier åt Marvel. Ni vet dom som ger ut exempelvis Spiderman, Hulk, X-men, Captain America, Daredevil, Kronblom och Iron Man (järnebetamannen).
Tycker ni det låter töntigt?
"Nån dag skall jag göra grejer åt Marvel" har helt plötsligt blivit "Nån dag skall jag göra grejer åt Disney"!
Å andra sidan kanske StålLångben skulle funka bredvid Wolverine...
På auterseende.
Plåta lite plåtar.
I sommar har jag varit extremt produktiv.
Ironi, ett begrepp som används flitigt av min generation, 70-talsgenerationen. Jag använde det i raden över här; träffsäkert, rappt och en smula underfundigt.
För er som har dassig koll på ironi så innebär det att det jag skrev i första raden inte alls stämmer. Det är, in fact, tvärtom: jag har varit väldigt Oproduktiv (alt. ickeproduktiv). Som pappaledig göres det i vårat hem inte många knop vad gäller skapande. Förutom det skapande som Hedda klämmer fram i form av teckningar, målningar, sång och dans.
(Ni som läser den här bloggfan och troget spanar in om det inkommit någe nytt har nog märkt av min slöa inställning till tangentbordsvalsen.)
Jag har i alla fall plåtat en Kommunistbrud. Jag har två kommunistbrudar kvar, två nazister, en amrikan och en svensk agentdam kvar att fota.
Om det undras så handlar det om referensfoton till mina seriekaraktärer, och dessa nämnda är de jag känner vilka de skall vara. Sen får vi se om personerna känner sig manade att stå modell för mina karaktärer.
Så fram med fejan så jag får plåta föfan.
Och så har jag kommit på ett par sköna twists i serien också. Tack Lillsjön för idéslingan du har runt din våta massa.
Tjohfräs.
Serietitlar.
Någon räv kom fram med den snärtiga titeln Laurell K. Hamilton's Anita Blake: Vampire Hunter: The Laughing Corpse: Book Two: Necromancer #1...
Detta är alltså en amerikansk tunn liten 22sidig blaska. Titeln är typ längre än innehållet och förmodligen har man ruttnat innan man kommit halvvägs genom titeln.
Och genom att läsa recensionen så verkar det som om man - utan att knota - kan ta beslutet om att spara sina slantar till en blaska med kortare titel, typ Nils Egerbrandts 91:an: Skruttig Soldat: Elvira på Vift: Bok Två: Kitchen Duty #1...
Eller nåt.
Det har fötts en systerblogg. På Anglosaxiskt språk!
Gå till den här bloggen jag snackar om. Gör det nu. Eller nu.
Tumnaglar.
Annars är det vad små, enkla layoutskisser också kallas. Här är ett par; det är sida fem och sex i Sputnika.
Bättre än så blir inte mina "Thumbnails" som det heter på anglosaxarspråket.
God Kväll, mina damer och herrar.
The worst of 'em all.
Vissa har jag sämre överseende med. Och en rackare speciellt. Det spelar ingen roll att han gjorde det mesta (och blev mångmiljonär) när han var 23-24-25 bast och att han var produktiv utav bara fan. Han är ett unikum och har blivit uppmärksammad, minst sagt, för sin ... eh, bristande talang.
Han heter Rob Liefeld.
Och han kan smälla till med sånt här:
Spänner ut bröstet, huh?
Och sånt här:
Drar in magen, huh?
Anatomin i hans karaktärer är helt frånvarande, han är känd för att undvika att rita fötter (för det kan han inte) och han bryr sig inte det minsta om att ha ett manus som fungerar.
Dåligt.
Nåväl, det är inte mycket att säga egentligen, man blir mållös bara av att länka ett par av hans bilder... Men för eder som vill sätta er in i The World of Rob, kolla in den här länken.
Underhållande.
(En sak som förvånar är att han, trots att han är en av de mest kritiserade i serievärlden någonsin, lyckade sälja miljoner blaskor och bli rik som ett troll under nittiotalet... Folk gillar dassiga saker. Se mitt tidigare inlägg om Buskis)
Huvudprotagonisten. En teaser.
Svastikan. En kraftig symbol för nånting väldans dåligt. Nånting som man får pluspoäng om man nedgör.
Här ser vi Fröken Ilyana på väg att nita Von Below svårt.
En teaser för min planerade serie Sputnika.
Färgläggningen är genomslarvig, men bry er inte om det. Det är tanken som räknas.
Kommande ljudeffekt: TJÅNG!
Tuschat!
Steget ut i en ny (parallell) karriär? Förmodligen inte, men så här blev bilden, med en enkel gråskala.
Den svårstartade Sputnika.
Jag har sedan i... hm... maj nångång kanske, suttit och spånat på en historia jag skulle vilja få ned i serieform. Jag har hängt över min Moleskine - pretto, jag vet, men kan Hemingway så kan jag - och skrivit ett sorts manus till Kapitel Ett och har det mesta av dialogen ihopsydd. Jag skriver på engelska (p.g.a den nästan döda svenska seriemarknaden så är det ju en självklarhet).
Ett antal Thumbnails är skissade och the general idea om layouten är uttänkt.
Jag har även lokaliserat en del människor som jag har tänkt skall stå som modell för vissa karaktärer och letat som en dåre efter bra papper som inte kostar skjortor.
Papper har jag hittat (tack Schoellershammer), tusch är fixat (klassiska Pelikan, aaah) och pennor ligger på hög (tack, alla möjliga och omöjliga penntillverkare därute). Radergummi, förr även kallat Kautschuk, lär väl få malas i smulor över dassiga skisser också...
Jag vet påettungefär hur jag skall teckna och vem kommer inbrakandes på scenen då?
Jo, Herr Initialmotstånd.
Jag kommer inte igång och är för preperfektionist FÖR ATT ENS VÅGA BÖRJA! Allt ligger och väntar, men jaget vägrar sätta igång och skapa skiten. "Jag skall bara göra ditten och jag skall bara göra datten", "Det kommer inte bli tillräckligt bra och jag kommer vilja göra om allt från början, jag vet det, jag vet det! Buhuu.". Jag gör en massa annat skräp som borde vänta eller inte göras alls.
Det är en oändlig massa sidor som måste tecknas, men icke.
Jag har testskissat och testtuschat och testscannat... fan, snart kommer jag väl testpublicera skiten utan att ens ha ritat något...
Skäms på mig. Mycket snack och liten verkstad verkar vara ledorden för det här projektet.
Här är ett exempel på hur testen av skiss/tusch/scanning ser ut. Detta är också ett av exemplena på vad jag gör när jag INTE börjar på min Smash Hit Serie.
Bry eder icke om att karaktärerna här (som f.ö inte har nåt med serien att göra) ser stela och lite MangaGay ut.
