I hamn.
I Saltsjön, i vattnet, här utanför jobbet ligger en Amrikansk Krigarbåt. Jag förmodar att Amerika försöker invadera Sverige.
USS Vicksburg är det som ligger här utanför. Nere. I vattnet.
I luckorna, som ser ut som stora runda plåster, i sidan och framtill på klossbitarna mitt på båten, finns det massorvis med Atomicabomber som kanske briserar om dom skjuts ut över himlen.
Hjälm på, typ.
Just nu ser det dock rätt lugnt ut med krigandet och så, men jag vet nog vad som är i görningen! Det är en liten pråm framme för tillfället och ger Krigeribåten lite ny soppa (Bensin eller Diesel Red. anm.).
Jag har av tillförlitliga källor fått reda på att Carl Bildt, den där Natolovern, själv pyntar för bensinen (eller Dieseln Red. anm.) och pråmen. Han har nyligen tjänat nya friska miljoner på Afrika-utsugar-företaget Lundin Oil och känner att han vill vara med på ett hörn när USA tar över Sverige.
Och enligt, om möjligt, ännu mer tillförlitliga vittnen vill Carl (Bildt Red. anm.) bli kronprinsessa i en framtida ny Statsapparat.
Och då under namnet Angelique Bildt.
/KG Johansson
USS Vicksburg är det som ligger här utanför. Nere. I vattnet.
I luckorna, som ser ut som stora runda plåster, i sidan och framtill på klossbitarna mitt på båten, finns det massorvis med Atomicabomber som kanske briserar om dom skjuts ut över himlen.
Hjälm på, typ.
Just nu ser det dock rätt lugnt ut med krigandet och så, men jag vet nog vad som är i görningen! Det är en liten pråm framme för tillfället och ger Krigeribåten lite ny soppa (Bensin eller Diesel Red. anm.).
Jag har av tillförlitliga källor fått reda på att Carl Bildt, den där Natolovern, själv pyntar för bensinen (eller Dieseln Red. anm.) och pråmen. Han har nyligen tjänat nya friska miljoner på Afrika-utsugar-företaget Lundin Oil och känner att han vill vara med på ett hörn när USA tar över Sverige.
Och enligt, om möjligt, ännu mer tillförlitliga vittnen vill Carl (Bildt Red. anm.) bli kronprinsessa i en framtida ny Statsapparat.
Och då under namnet Angelique Bildt.
/KG Johansson
PRYLKÅT I BRALLAN!
Okej. Jag erkänner. Ibland kan man bli något alldeles vansinnigt kåt på saker. Prylkåt.
Jag när, som tur är, en relativt gammaldags hobby- och intresseådra som cirkulerar kring saker som teckning/målning och musik. De flesta i min ålder som drabbas av prylbögerisjukan vill gärna falla för ekonomisk mindre praktiskta frestelser som exempelvis bilar, motorcyklar och 55tums teveapparatos samt tillhörande hemmabijo-surround-jox. Eller så skall man ha en ny fallskärm till fallskärmsintresset.
Eller för den delen ett helt Knivset från Global, så man mår gott när man sitter på MackeDånken och svullar BigMäc sex dagar i veckan.
Pengar skjortan!
Jag har visserligen haft oturen att gilla trummeri och sådant, men nu när jag (med vemod bör tilläggas) gjort slut med bandet så slipper jag såna dyra ha-begärs-grejer som Cymbaler. Nu kan jag sälja dessa handknackade bronstingestar för att pengaplacera i min nya prylakåta: Stålstift!
Jovisst, ni läste alldeles riktigt. Stålstift!
Ta en titt på dessa bjuuutis!
MMMmmm, stålstirrers!
Nu undrar väl ni - givetvis - hur man kan ha råd med en sån exclusif hobby? Stiften måste ju kosta skjortor eftersom dom ser ut att vara flera tusen, om inte miljoner, år gamla?
Visst är det så att stålstiften inte används av gemene man längre, då det finns såna moderna grejer som vanliga, billiga skitpennor, men de man hittar kostar inte mer än 10-15 spänn styck. Och när man hittar bra stift så är det värt varenda 10-krona. Ett bra papper, en bra stålpenna, bra tusch och lite tid att vänja sig och det är fett roligt att teckna och linjerna man får fram sparkar skiten ur det mesta.
Hur kommer det sig då att jag vill sitta med den här skiten i stället för att, på heltid, ligga och smeka Cintiqen jag har på jobbet eller bara fondla med Wacombrädan jag har hemma?
Jo, känslan! (och, kan ni haja: det är bra mycket skönare att ha ett original i tusch på papper än att ha det på ett usb-minne...)
Farsan satt alltid och tecknade och skrev med stålstift som han tålmodigt doppade i en flaska härligt bläck. Jag satt bredvid och tyckte det såg ut som livets mumma att krafsa med pennan över pappret.
Mina första tafatta försök slutade i sprätt, splutt och krafselibrak, och det var lätt att överge tekniken för det lättare ritandet med billig, vattenlöslig solblekar-penna.
Sedan har jag försökt igen, med kasst papper. Överge.
Försökte igen, nyligen med nya rekognocerade stift och bra, slätt (Lite dyrt) papper, och se där, NU känns det som det såg ut att kännas när man satt där som en liten dritt vid farsans sida.
Så jävla skönt.
Det går visserligen långsammare än att hetsa runt på Cintiqen i Photoshop, men gudars skymning vad härligt det är när man till slut hittar stiften som passar till rätt papper.
De allra flesta serietecknare jag beundrar jobbar med stålstift och pensel. Ibland klämmer dom in lite rörpennor och vanliga fineliners för fasta linjer. Men hör här:
INGEN tuschar digitalt.
Om ni är nyfikna på vad fan stålpennor å skit handlar om så Gooogla lite på idoler som Franquin, Moebius/Jean Giraud, Uderzo, Jordi Bernet, Och diverse amerikanska Serietecknare. Fina grejer.
Och en Edit, givetvis: Nu när man googlar på Moebius, min största idol, så sitter han vid en Cintiq och tecknar... men ligger man på hans nivå får det fan vara okej. Så här såg han ut förr:
Kungen.
Jag när, som tur är, en relativt gammaldags hobby- och intresseådra som cirkulerar kring saker som teckning/målning och musik. De flesta i min ålder som drabbas av prylbögerisjukan vill gärna falla för ekonomisk mindre praktiskta frestelser som exempelvis bilar, motorcyklar och 55tums teveapparatos samt tillhörande hemmabijo-surround-jox. Eller så skall man ha en ny fallskärm till fallskärmsintresset.
Eller för den delen ett helt Knivset från Global, så man mår gott när man sitter på MackeDånken och svullar BigMäc sex dagar i veckan.
Pengar skjortan!
Jag har visserligen haft oturen att gilla trummeri och sådant, men nu när jag (med vemod bör tilläggas) gjort slut med bandet så slipper jag såna dyra ha-begärs-grejer som Cymbaler. Nu kan jag sälja dessa handknackade bronstingestar för att pengaplacera i min nya prylakåta: Stålstift!
Jovisst, ni läste alldeles riktigt. Stålstift!
Ta en titt på dessa bjuuutis!
MMMmmm, stålstirrers!
Nu undrar väl ni - givetvis - hur man kan ha råd med en sån exclusif hobby? Stiften måste ju kosta skjortor eftersom dom ser ut att vara flera tusen, om inte miljoner, år gamla?
Visst är det så att stålstiften inte används av gemene man längre, då det finns såna moderna grejer som vanliga, billiga skitpennor, men de man hittar kostar inte mer än 10-15 spänn styck. Och när man hittar bra stift så är det värt varenda 10-krona. Ett bra papper, en bra stålpenna, bra tusch och lite tid att vänja sig och det är fett roligt att teckna och linjerna man får fram sparkar skiten ur det mesta.
Hur kommer det sig då att jag vill sitta med den här skiten i stället för att, på heltid, ligga och smeka Cintiqen jag har på jobbet eller bara fondla med Wacombrädan jag har hemma?
Jo, känslan! (och, kan ni haja: det är bra mycket skönare att ha ett original i tusch på papper än att ha det på ett usb-minne...)
Farsan satt alltid och tecknade och skrev med stålstift som han tålmodigt doppade i en flaska härligt bläck. Jag satt bredvid och tyckte det såg ut som livets mumma att krafsa med pennan över pappret.
Mina första tafatta försök slutade i sprätt, splutt och krafselibrak, och det var lätt att överge tekniken för det lättare ritandet med billig, vattenlöslig solblekar-penna.
Sedan har jag försökt igen, med kasst papper. Överge.
Försökte igen, nyligen med nya rekognocerade stift och bra, slätt (Lite dyrt) papper, och se där, NU känns det som det såg ut att kännas när man satt där som en liten dritt vid farsans sida.
Så jävla skönt.
Det går visserligen långsammare än att hetsa runt på Cintiqen i Photoshop, men gudars skymning vad härligt det är när man till slut hittar stiften som passar till rätt papper.
De allra flesta serietecknare jag beundrar jobbar med stålstift och pensel. Ibland klämmer dom in lite rörpennor och vanliga fineliners för fasta linjer. Men hör här:
INGEN tuschar digitalt.
Om ni är nyfikna på vad fan stålpennor å skit handlar om så Gooogla lite på idoler som Franquin, Moebius/Jean Giraud, Uderzo, Jordi Bernet, Och diverse amerikanska Serietecknare. Fina grejer.
Och en Edit, givetvis: Nu när man googlar på Moebius, min största idol, så sitter han vid en Cintiq och tecknar... men ligger man på hans nivå får det fan vara okej. Så här såg han ut förr:
Kungen.
Kvinnor; Lären Eder!
Äntligen kan kvinnor få chansen att lära sig hur man dejtar. På den här länken kan ni se hur vi män vill ha det!
Så det så.
Så det så.
Ut-Med-Armarna-Posernas okrönta Konung.
Eller hur fan skall jag veta att han faktiskt inte är krönt som just Ut-Med-Armarna-Posernas Konung? Jag bara utgår från det då titeln gjort sig en påfallande slät figur i media (Media: det där som föder Svenskarnas hunger gällandes kändisar, väder och TV-program och som för att tala sanning inte innehåller värst mycket av just det; sanning).
Han, som jag här pratar om, är ingen mindre än mannen som skulle få Den sjungande Ryssen att ta sina illa inövade Ut-Med-Armarna-poser och flytta ännu längre bort Sibirien:
Just det. Lars "LarsLasse" Berghagen.
Ställ den här långa mannen i närheten av en kamera och armarna åker upp/utåt som om väloljade blixtar. Enligt rykten så föddes han med armarna i en svår Allsångpose och fick jobba hårt i skolan - med hårda oldschoolmagistrar ständigt piskandes hans ömma armar - för att få bort det kroniska posandet.
Det var först efter att ha lägrat Lill-Babs medelst en helkväll med armarna ut, som han insåg att hans talang för dylika kroppsrörelser inte bara var av ondo.
Teddybjörnar Fredrikssonar senare så var karriären som fasttejpad på en raket rakt ut i underhållningskosmos.
I och med liknande Svenska-Folket-Charmerare:
Och inte minst den svårt mest avancerade kroppsvrängaren:
... så var lyckan gjord och AllsångPåSkansenKontraktet i den tryggaste av hamnar.
Grattis Lasse. Till armarna.
Han, som jag här pratar om, är ingen mindre än mannen som skulle få Den sjungande Ryssen att ta sina illa inövade Ut-Med-Armarna-poser och flytta ännu längre bort Sibirien:
Just det. Lars "LarsLasse" Berghagen.
Ställ den här långa mannen i närheten av en kamera och armarna åker upp/utåt som om väloljade blixtar. Enligt rykten så föddes han med armarna i en svår Allsångpose och fick jobba hårt i skolan - med hårda oldschoolmagistrar ständigt piskandes hans ömma armar - för att få bort det kroniska posandet.
Det var först efter att ha lägrat Lill-Babs medelst en helkväll med armarna ut, som han insåg att hans talang för dylika kroppsrörelser inte bara var av ondo.
Teddybjörnar Fredrikssonar senare så var karriären som fasttejpad på en raket rakt ut i underhållningskosmos.
I och med liknande Svenska-Folket-Charmerare:
Och inte minst den svårt mest avancerade kroppsvrängaren:
... så var lyckan gjord och AllsångPåSkansenKontraktet i den tryggaste av hamnar.
Grattis Lasse. Till armarna.
The Swaying Fontanelle.
Samuel "Sam" Fröhler. Skådespelare, dramatiker och trädkramare. Man har sett honom i Den Goda Viljan, Skärgårdsdoktorn, Tre kärlekar och hört honom som Shrek i den svenska dubbningen av nämnda film. Å så har han hängt i några danska rullar.
Man har dock inte sett honom som Terminator, en blå Avatar eller den patetiska flotten i Papillon. Inte heller har han figurerat som:
- Gollum (trots att han skulle kunna gjort bra ifrån sig)
- Jappen Miyamoto (edit: MIYAGI heter han) i Karate Kid (waxon waxoff, ni vet)
- Karate Kid
- En fjösig alv i Sagan Om Ringen-rullarna
- En dvärg i Snövit (trots att han skulle gjort bra ifrån sig som Toker)
- Jappen med den platta magen i Karate Kid
- Beck
- Karen Blixen i Mitt Afrika
- Ett Bonzaiträd i Karate Kid (trots att han, återigen, skulle gjort alldeles lysande ifrån sig)
Det som imponerar mest med Herr Fröhler är att han, som genom ett under, lyckats undvika att bli en Svensk Manlig Skådespelare. Och med det menar jag skådespelare som under en 5-10-årsperiod får alla huvudroller inom en 220 mils radie från Svenska Filminstitutets huvudkontor.
Mången är dessa som fallit i varggropen där det är omöjligt att undkomma alla roller som dumpas ner över en.
Tittar man ner i gropen så ser man många tärda ansikten glana upp efter mer dramatikerföda:
Peter Haber, Kjelle Berka, Roffe Lassgård, Mikael Persbrandt och den nya stackaren Mikael Nyqvist. Svenska folkets ögon blöder av att se dom här - i vissa fall - undermåligt presterande "Storskådisarna".
"Men Peter Habers namn säljer filmer". Pff, my ass.
Hursom.
Det som imponerar minst med Herr Fröhler är hans senaste alster: Pensionsgrejen.
Blah, blah, blah.
Jag har funderat kraftigt på varför hans huvud svajar omkring på det där sättet... Varför hans huvud gör rörelser vi med vanliga nackar bara kan drömma om..?
Vad är det med Samuels huvud?
Så slog det mig!
I mina efterforskningar har jag fått upplysningar om att Fröhler inte bara är en rätt kort skådis, utan även en riktig ekonomisk klippare, en börshaj, en riktig jävla fakturornas Don Corleone! Pengar Pengar Pengar!
Han är även, enligt Illustrerad Vetenskap, citat: "En jävel på att samla tekniska mojänger. Han spenderar mer än nyttigt med tid på Teknikmagasinet och på Biltema och är otäckt intresserad av allt som drivas av batteri eller vanlig sladd till vägguttag, så trots att man sett han på teve så är han kuslig" Slut citat.
Sanningen om Sams Svajande Fontanell ligger alltså väl dolt i ett intresse av att ockra på sig fett med stålar, och detta med hjälp av tekniska prylar. I detta fall en vanlig GPS.
Hur så då?
Jo, Sam gör upp en deal, som i vanliga förhandlaröron låter alldeles vettig; han tar betalt per meter gång i reklamfilmen. Dom gör upp att Sam skall gå fram på en grusväg och alla är med på att det kommer att krävas några tagningar och att sträckan dom går kommer att vara lite här och där. Summan blir alltså likamed gångsträckan multiplicerat med antalet tagningar.
(Det är här Samuel lägger grunden till sitt genialiska knäck; genom att inte ta pröjs för tiden utan för sträckan)
Hur skall man då på ett enkelt sätt ta reda på hur långt PensionsProtagonisten verkligen går? Och det är här den andra delen av Sams plan slår igen som en rävsax över halsen på SPPs reklambudgetNisse.
-Vi använder en GPS!, Säger Samuel och tittar sig illmarigt omkring.
-OOOHH, AAAAHHHH, säger alla och tycker planen är vettig som fan.
Planen som den ter sig i Producentens huvud:
Plättlätt och logiskt.
Samuel är inte dummare än att han ber teamet tejpa fast GPSsändaren i bakhuvudet, strax under det tunna håret.
Va? Va? Ni hajar va?
Klappan, PANG, tagning.
Planen såsom den fungerar i verkligheten. EXAKT EFTER SAMS PLAN:
Ni förstår varför huvudet far omkring som det gör? Pengarna direkt in på Mr. S Froehlers Swiss bank account!
Ni kanske inser att - och varför - det inte blir några pensionspengar för svenska folket i framtiden.
Samtidigt: Samuel sitter på sin nyköpta ö i Karibien och kollar på foton på sin andra nyköpta ö i Oceanien: Australien.
/Undersökande Journalist Mattias Häggström
Man har dock inte sett honom som Terminator, en blå Avatar eller den patetiska flotten i Papillon. Inte heller har han figurerat som:
- Gollum (trots att han skulle kunna gjort bra ifrån sig)
- Jappen Miyamoto (edit: MIYAGI heter han) i Karate Kid (waxon waxoff, ni vet)
- Karate Kid
- En fjösig alv i Sagan Om Ringen-rullarna
- En dvärg i Snövit (trots att han skulle gjort bra ifrån sig som Toker)
- Jappen med den platta magen i Karate Kid
- Beck
- Karen Blixen i Mitt Afrika
- Ett Bonzaiträd i Karate Kid (trots att han, återigen, skulle gjort alldeles lysande ifrån sig)
Det som imponerar mest med Herr Fröhler är att han, som genom ett under, lyckats undvika att bli en Svensk Manlig Skådespelare. Och med det menar jag skådespelare som under en 5-10-årsperiod får alla huvudroller inom en 220 mils radie från Svenska Filminstitutets huvudkontor.
Mången är dessa som fallit i varggropen där det är omöjligt att undkomma alla roller som dumpas ner över en.
Tittar man ner i gropen så ser man många tärda ansikten glana upp efter mer dramatikerföda:
Peter Haber, Kjelle Berka, Roffe Lassgård, Mikael Persbrandt och den nya stackaren Mikael Nyqvist. Svenska folkets ögon blöder av att se dom här - i vissa fall - undermåligt presterande "Storskådisarna".
"Men Peter Habers namn säljer filmer". Pff, my ass.
Hursom.
Det som imponerar minst med Herr Fröhler är hans senaste alster: Pensionsgrejen.
Blah, blah, blah.
Jag har funderat kraftigt på varför hans huvud svajar omkring på det där sättet... Varför hans huvud gör rörelser vi med vanliga nackar bara kan drömma om..?
Vad är det med Samuels huvud?
Så slog det mig!
I mina efterforskningar har jag fått upplysningar om att Fröhler inte bara är en rätt kort skådis, utan även en riktig ekonomisk klippare, en börshaj, en riktig jävla fakturornas Don Corleone! Pengar Pengar Pengar!
Han är även, enligt Illustrerad Vetenskap, citat: "En jävel på att samla tekniska mojänger. Han spenderar mer än nyttigt med tid på Teknikmagasinet och på Biltema och är otäckt intresserad av allt som drivas av batteri eller vanlig sladd till vägguttag, så trots att man sett han på teve så är han kuslig" Slut citat.
Sanningen om Sams Svajande Fontanell ligger alltså väl dolt i ett intresse av att ockra på sig fett med stålar, och detta med hjälp av tekniska prylar. I detta fall en vanlig GPS.
Hur så då?
Jo, Sam gör upp en deal, som i vanliga förhandlaröron låter alldeles vettig; han tar betalt per meter gång i reklamfilmen. Dom gör upp att Sam skall gå fram på en grusväg och alla är med på att det kommer att krävas några tagningar och att sträckan dom går kommer att vara lite här och där. Summan blir alltså likamed gångsträckan multiplicerat med antalet tagningar.
(Det är här Samuel lägger grunden till sitt genialiska knäck; genom att inte ta pröjs för tiden utan för sträckan)
Hur skall man då på ett enkelt sätt ta reda på hur långt PensionsProtagonisten verkligen går? Och det är här den andra delen av Sams plan slår igen som en rävsax över halsen på SPPs reklambudgetNisse.
-Vi använder en GPS!, Säger Samuel och tittar sig illmarigt omkring.
-OOOHH, AAAAHHHH, säger alla och tycker planen är vettig som fan.
Planen som den ter sig i Producentens huvud:
Plättlätt och logiskt.
Samuel är inte dummare än att han ber teamet tejpa fast GPSsändaren i bakhuvudet, strax under det tunna håret.
Va? Va? Ni hajar va?
Klappan, PANG, tagning.
Planen såsom den fungerar i verkligheten. EXAKT EFTER SAMS PLAN:
Ni förstår varför huvudet far omkring som det gör? Pengarna direkt in på Mr. S Froehlers Swiss bank account!
Ni kanske inser att - och varför - det inte blir några pensionspengar för svenska folket i framtiden.
Samtidigt: Samuel sitter på sin nyköpta ö i Karibien och kollar på foton på sin andra nyköpta ö i Oceanien: Australien.
/Undersökande Journalist Mattias Häggström
Lite Rysk Underhållning.
Okej. Ibland kan man bli positivt överraskad av musik.
Ibland kan man även bli negativt överraskad av musik. I detta fallet vet jag inte riktigt var jag står. Man blir glad, fascinerad, illamående och fabannad på samma gång.
Imponerande.
