PRYLKÅT I BRALLAN!
Okej. Jag erkänner. Ibland kan man bli något alldeles vansinnigt kåt på saker. Prylkåt.
Jag när, som tur är, en relativt gammaldags hobby- och intresseådra som cirkulerar kring saker som teckning/målning och musik. De flesta i min ålder som drabbas av prylbögerisjukan vill gärna falla för ekonomisk mindre praktiskta frestelser som exempelvis bilar, motorcyklar och 55tums teveapparatos samt tillhörande hemmabijo-surround-jox. Eller så skall man ha en ny fallskärm till fallskärmsintresset.
Eller för den delen ett helt Knivset från Global, så man mår gott när man sitter på MackeDånken och svullar BigMäc sex dagar i veckan.
Pengar skjortan!
Jag har visserligen haft oturen att gilla trummeri och sådant, men nu när jag (med vemod bör tilläggas) gjort slut med bandet så slipper jag såna dyra ha-begärs-grejer som Cymbaler. Nu kan jag sälja dessa handknackade bronstingestar för att pengaplacera i min nya prylakåta: Stålstift!
Jovisst, ni läste alldeles riktigt. Stålstift!
Ta en titt på dessa bjuuutis!
MMMmmm, stålstirrers!
Nu undrar väl ni - givetvis - hur man kan ha råd med en sån exclusif hobby? Stiften måste ju kosta skjortor eftersom dom ser ut att vara flera tusen, om inte miljoner, år gamla?
Visst är det så att stålstiften inte används av gemene man längre, då det finns såna moderna grejer som vanliga, billiga skitpennor, men de man hittar kostar inte mer än 10-15 spänn styck. Och när man hittar bra stift så är det värt varenda 10-krona. Ett bra papper, en bra stålpenna, bra tusch och lite tid att vänja sig och det är fett roligt att teckna och linjerna man får fram sparkar skiten ur det mesta.
Hur kommer det sig då att jag vill sitta med den här skiten i stället för att, på heltid, ligga och smeka Cintiqen jag har på jobbet eller bara fondla med Wacombrädan jag har hemma?
Jo, känslan! (och, kan ni haja: det är bra mycket skönare att ha ett original i tusch på papper än att ha det på ett usb-minne...)
Farsan satt alltid och tecknade och skrev med stålstift som han tålmodigt doppade i en flaska härligt bläck. Jag satt bredvid och tyckte det såg ut som livets mumma att krafsa med pennan över pappret.
Mina första tafatta försök slutade i sprätt, splutt och krafselibrak, och det var lätt att överge tekniken för det lättare ritandet med billig, vattenlöslig solblekar-penna.
Sedan har jag försökt igen, med kasst papper. Överge.
Försökte igen, nyligen med nya rekognocerade stift och bra, slätt (Lite dyrt) papper, och se där, NU känns det som det såg ut att kännas när man satt där som en liten dritt vid farsans sida.
Så jävla skönt.
Det går visserligen långsammare än att hetsa runt på Cintiqen i Photoshop, men gudars skymning vad härligt det är när man till slut hittar stiften som passar till rätt papper.
De allra flesta serietecknare jag beundrar jobbar med stålstift och pensel. Ibland klämmer dom in lite rörpennor och vanliga fineliners för fasta linjer. Men hör här:
INGEN tuschar digitalt.
Om ni är nyfikna på vad fan stålpennor å skit handlar om så Gooogla lite på idoler som Franquin, Moebius/Jean Giraud, Uderzo, Jordi Bernet, Och diverse amerikanska Serietecknare. Fina grejer.
Och en Edit, givetvis: Nu när man googlar på Moebius, min största idol, så sitter han vid en Cintiq och tecknar... men ligger man på hans nivå får det fan vara okej. Så här såg han ut förr:
Kungen.
Jag när, som tur är, en relativt gammaldags hobby- och intresseådra som cirkulerar kring saker som teckning/målning och musik. De flesta i min ålder som drabbas av prylbögerisjukan vill gärna falla för ekonomisk mindre praktiskta frestelser som exempelvis bilar, motorcyklar och 55tums teveapparatos samt tillhörande hemmabijo-surround-jox. Eller så skall man ha en ny fallskärm till fallskärmsintresset.
Eller för den delen ett helt Knivset från Global, så man mår gott när man sitter på MackeDånken och svullar BigMäc sex dagar i veckan.
Pengar skjortan!
Jag har visserligen haft oturen att gilla trummeri och sådant, men nu när jag (med vemod bör tilläggas) gjort slut med bandet så slipper jag såna dyra ha-begärs-grejer som Cymbaler. Nu kan jag sälja dessa handknackade bronstingestar för att pengaplacera i min nya prylakåta: Stålstift!
Jovisst, ni läste alldeles riktigt. Stålstift!
Ta en titt på dessa bjuuutis!
MMMmmm, stålstirrers!
Nu undrar väl ni - givetvis - hur man kan ha råd med en sån exclusif hobby? Stiften måste ju kosta skjortor eftersom dom ser ut att vara flera tusen, om inte miljoner, år gamla?
Visst är det så att stålstiften inte används av gemene man längre, då det finns såna moderna grejer som vanliga, billiga skitpennor, men de man hittar kostar inte mer än 10-15 spänn styck. Och när man hittar bra stift så är det värt varenda 10-krona. Ett bra papper, en bra stålpenna, bra tusch och lite tid att vänja sig och det är fett roligt att teckna och linjerna man får fram sparkar skiten ur det mesta.
Hur kommer det sig då att jag vill sitta med den här skiten i stället för att, på heltid, ligga och smeka Cintiqen jag har på jobbet eller bara fondla med Wacombrädan jag har hemma?
Jo, känslan! (och, kan ni haja: det är bra mycket skönare att ha ett original i tusch på papper än att ha det på ett usb-minne...)
Farsan satt alltid och tecknade och skrev med stålstift som han tålmodigt doppade i en flaska härligt bläck. Jag satt bredvid och tyckte det såg ut som livets mumma att krafsa med pennan över pappret.
Mina första tafatta försök slutade i sprätt, splutt och krafselibrak, och det var lätt att överge tekniken för det lättare ritandet med billig, vattenlöslig solblekar-penna.
Sedan har jag försökt igen, med kasst papper. Överge.
Försökte igen, nyligen med nya rekognocerade stift och bra, slätt (Lite dyrt) papper, och se där, NU känns det som det såg ut att kännas när man satt där som en liten dritt vid farsans sida.
Så jävla skönt.
Det går visserligen långsammare än att hetsa runt på Cintiqen i Photoshop, men gudars skymning vad härligt det är när man till slut hittar stiften som passar till rätt papper.
De allra flesta serietecknare jag beundrar jobbar med stålstift och pensel. Ibland klämmer dom in lite rörpennor och vanliga fineliners för fasta linjer. Men hör här:
INGEN tuschar digitalt.
Om ni är nyfikna på vad fan stålpennor å skit handlar om så Gooogla lite på idoler som Franquin, Moebius/Jean Giraud, Uderzo, Jordi Bernet, Och diverse amerikanska Serietecknare. Fina grejer.
Och en Edit, givetvis: Nu när man googlar på Moebius, min största idol, så sitter han vid en Cintiq och tecknar... men ligger man på hans nivå får det fan vara okej. Så här såg han ut förr:
Kungen.
Kommentarer
Trackback
