En till på Batteri.
Jag plockade fram mina gamla skivor med bandet Jellyfish häromsistens.
Faktum är att deras debutplatta Bellybutton var den första platta jag tjackade på CD. Vinylen hade gjort sitt, tyckte jag, och nu var det dags att byta media.
Idag ångrar jag ju givetvis djupt att jag inte samlade på mig så mycket vinyl jag kunde då det ändå fanns att få tag på i lagom omfattning.
(För er yngre så kanske en förklaring är på sin plats: Vinyl är ett annat namn för LP-skivan som fanns från 1500-talet fram tills slutet av åttiotalet då CDn slog sig fram på marknaden. Innan LPn fanns det något som hette Stenkakor. Stenkakan uppfanns givetvis på stenåldern och spelades på såna där trattgrammofoner som man sett så ofta i grottmålningar. Vad som fanns innan det vetefan, men det måste ha varit kassettbanden.)
Nå.
Jag lyssnade på plattorna rätt mycket förr i världen, men de har legat på hyllan i många år vid det här laget... "Visst fan", tänkte jag, "Jellyfish måste jag ju lyssna på, det var länge sen, kul, kul".
Kanske har jag mognat en del, eller så har tidens plack bara frätt bort musikens fula oxidering och frambringat bandets genialitet. Jag blev helt paff av hur bra jag tyckte det var.
Med en vansinnig kreativitet lyckades Jellyfish låta väldigt fräscha, intelligenta. Och detta var i början av nittiotalet. Tyvärr för bandet så slog Nirvana igenom samtidigt och Grunge och annat kom att ställas i första led.
Jellyfish som borde nått en helt annan framgång drunknade tillsammans med sin musik och splittrades efter andra plattan.
Idag är dom mer uppskattade än någonsin. Deras musik hade nog klarat sig bättre nu femton, tjugo år senare då deras fanbase och kultstatus bara växer.
Att sångaren tillika trummisen står upp under konserterna gör ju inte det hela sämre:
Som märkes så ligger sången dessa killar varmt om hjärtat, och det är inget jag föraktar. Tvärtom, det är JÄVLIGT bra asså.
Att, som snutten nedan visar, köra en Rysk-Folkmusik-Inspirerad-a-la-Those-Were-The-Days-Dänga live i studion måste nog bedömas vara modigt år 1993, trots att programmet kanske inte var det största (vem vet, det kanske var Storbrittanniens feta lördagsunderhålling på den tiden. Englands Razzel, typ) och att programledaren osar allt annat än Arnold Schwarzenegger.
Det var väl dock detta mod som gjorde att dom trängdes undan i en bransch där "avancerad" musik ställdes åt sidan till fömån för musik som tilltalade en klart primitivare del av musikkroppen; DunkaDunkaMjälten.
Hursomhelst, jag blir impad i alla fall, Listen and weep:
För oss med oklanderlig* musiksmak framkallar Jellyfish..s alltför korta karriär en tår i ögat och man önskar att deras öde blivit annorlunda.
Jag tycker att alla borde slänga ett öra på Bellybutton och Spilt Milk och passa på att njuta av bra musik.
* Ni kanske undrar hur jag kan bedöma vad som är bra eller dålig musiksmak? Det är lätt förklarat. Jag gjorde en kupp i förrgår där jag utropade mig själv till Kung över all musik i hela världen. Än så länge har ingen vågat sätta sig upp mot mig och min totala pondus i sammanhanget, så från och med nu är det jag som bestämmer.
Diktatorer har för det mesta gjort rätt kassa saker och i historiens kritiska öga har såna som Hitler, Stalin, Pol Pot, Idi Amin och han dåren i Nordkorea fått genomgående dåliga betyg, men här är en diktator som bara gör bra saker.
Som t.ex tala om för er, mina undersåtar, att Jellyfish är var bra som fan.
Faktum är att deras debutplatta Bellybutton var den första platta jag tjackade på CD. Vinylen hade gjort sitt, tyckte jag, och nu var det dags att byta media.
Idag ångrar jag ju givetvis djupt att jag inte samlade på mig så mycket vinyl jag kunde då det ändå fanns att få tag på i lagom omfattning.
(För er yngre så kanske en förklaring är på sin plats: Vinyl är ett annat namn för LP-skivan som fanns från 1500-talet fram tills slutet av åttiotalet då CDn slog sig fram på marknaden. Innan LPn fanns det något som hette Stenkakor. Stenkakan uppfanns givetvis på stenåldern och spelades på såna där trattgrammofoner som man sett så ofta i grottmålningar. Vad som fanns innan det vetefan, men det måste ha varit kassettbanden.)
Nå.
Jag lyssnade på plattorna rätt mycket förr i världen, men de har legat på hyllan i många år vid det här laget... "Visst fan", tänkte jag, "Jellyfish måste jag ju lyssna på, det var länge sen, kul, kul".
Kanske har jag mognat en del, eller så har tidens plack bara frätt bort musikens fula oxidering och frambringat bandets genialitet. Jag blev helt paff av hur bra jag tyckte det var.
Med en vansinnig kreativitet lyckades Jellyfish låta väldigt fräscha, intelligenta. Och detta var i början av nittiotalet. Tyvärr för bandet så slog Nirvana igenom samtidigt och Grunge och annat kom att ställas i första led.
Jellyfish som borde nått en helt annan framgång drunknade tillsammans med sin musik och splittrades efter andra plattan.
Idag är dom mer uppskattade än någonsin. Deras musik hade nog klarat sig bättre nu femton, tjugo år senare då deras fanbase och kultstatus bara växer.
Att sångaren tillika trummisen står upp under konserterna gör ju inte det hela sämre:
Som märkes så ligger sången dessa killar varmt om hjärtat, och det är inget jag föraktar. Tvärtom, det är JÄVLIGT bra asså.
Att, som snutten nedan visar, köra en Rysk-Folkmusik-Inspirerad-a-la-Those-Were-The-Days-Dänga live i studion måste nog bedömas vara modigt år 1993, trots att programmet kanske inte var det största (vem vet, det kanske var Storbrittanniens feta lördagsunderhålling på den tiden. Englands Razzel, typ) och att programledaren osar allt annat än Arnold Schwarzenegger.
Det var väl dock detta mod som gjorde att dom trängdes undan i en bransch där "avancerad" musik ställdes åt sidan till fömån för musik som tilltalade en klart primitivare del av musikkroppen; DunkaDunkaMjälten.
Hursomhelst, jag blir impad i alla fall, Listen and weep:
För oss med oklanderlig* musiksmak framkallar Jellyfish..s alltför korta karriär en tår i ögat och man önskar att deras öde blivit annorlunda.
Jag tycker att alla borde slänga ett öra på Bellybutton och Spilt Milk och passa på att njuta av bra musik.
* Ni kanske undrar hur jag kan bedöma vad som är bra eller dålig musiksmak? Det är lätt förklarat. Jag gjorde en kupp i förrgår där jag utropade mig själv till Kung över all musik i hela världen. Än så länge har ingen vågat sätta sig upp mot mig och min totala pondus i sammanhanget, så från och med nu är det jag som bestämmer.
Diktatorer har för det mesta gjort rätt kassa saker och i historiens kritiska öga har såna som Hitler, Stalin, Pol Pot, Idi Amin och han dåren i Nordkorea fått genomgående dåliga betyg, men här är en diktator som bara gör bra saker.
Som t.ex tala om för er, mina undersåtar, att Jellyfish är var bra som fan.
Kommentarer
Trackback
