Låten som aldrig blir.
Repade med bandet igår. Vi har en repertoar av låtar som fungerar alldeles utmärkt i sin nuvarande form. Vissa skulle förvisso kunna bli bättre med lite putsning här och lite fixåtrix där, men i helhet så funkar dom som gäddan i sjön: bra.
En låt gäckar oss dock. Göran, vår basmannaman, som skrivit i stort sett hela rasket, har slängt fram en låt som vi filar på. Tja, filar är väl fel ord. En låt vi skär, hackar, tejpar, spränger, pusslar, ja rent utav Knixar med. Vi har testat den såhär och vi har testat den sådär. Fram å tebaks, ut och in. Vi är överens om att melodierna är finfina, men LÅTJÄVELN VÄGRAR GE MED SIG. Den känns aldrig rätt.
Vad skall man göra? Slänga den i soporna? Skänka den till Christer Sjögren att slakta på sitt klassiska manér?
Ingen vet.
Jag misstänker att den kommer hänga med oss ett bra tag till även om vi inte hittar nyckeln till the obvious way to do it. Vi kommer nöta och nöta. En vacker dag kanske den stora låtbyggarguden pekar på Drunk On The Moon, där i replokalen i Ropsten, och säger:
"Kör ett Fiss Dur där efter G och ändra till tre fjärdedelar i refrängen så ordnar sig allt till det bästa"
Förmodligen kommer detta inte ske, så vi får pussla vidare.
Ett annat band och kommande fenomen på musikhimlen är mina goda vänner Jensa å Jonte som har satt ihop en konstellation som kör, vad dom kallar, ADHD rocknroll. Jag har haft förmånen att få repa med dessa gentlemän, som stand in, när dom varit utan trummis (vi trummisar är tydligen svåra att ha att göra med). Resultatet har blivit extremt trötta armar, genomsvettig skjorta, sönderslagna trumpinnar och mängder av drucken öl. En rolig tillställning m.a.o.
Nu har dom hittat en trummis, Johan, det tredje J:et i bandet, så det är väl slut på stand in...andet.
Hursomfuckinghaver, såhär låter The Hyper Actives.
Inte illa, inte illa alls. Tyckte nog att det gick snabbare när vi spelade, men det var väl mjölksyran i armarna som talade...
Hej samt Hopp.
En låt gäckar oss dock. Göran, vår basmannaman, som skrivit i stort sett hela rasket, har slängt fram en låt som vi filar på. Tja, filar är väl fel ord. En låt vi skär, hackar, tejpar, spränger, pusslar, ja rent utav Knixar med. Vi har testat den såhär och vi har testat den sådär. Fram å tebaks, ut och in. Vi är överens om att melodierna är finfina, men LÅTJÄVELN VÄGRAR GE MED SIG. Den känns aldrig rätt.
Vad skall man göra? Slänga den i soporna? Skänka den till Christer Sjögren att slakta på sitt klassiska manér?
Ingen vet.
Jag misstänker att den kommer hänga med oss ett bra tag till även om vi inte hittar nyckeln till the obvious way to do it. Vi kommer nöta och nöta. En vacker dag kanske den stora låtbyggarguden pekar på Drunk On The Moon, där i replokalen i Ropsten, och säger:
"Kör ett Fiss Dur där efter G och ändra till tre fjärdedelar i refrängen så ordnar sig allt till det bästa"
Förmodligen kommer detta inte ske, så vi får pussla vidare.
Ett annat band och kommande fenomen på musikhimlen är mina goda vänner Jensa å Jonte som har satt ihop en konstellation som kör, vad dom kallar, ADHD rocknroll. Jag har haft förmånen att få repa med dessa gentlemän, som stand in, när dom varit utan trummis (vi trummisar är tydligen svåra att ha att göra med). Resultatet har blivit extremt trötta armar, genomsvettig skjorta, sönderslagna trumpinnar och mängder av drucken öl. En rolig tillställning m.a.o.
Nu har dom hittat en trummis, Johan, det tredje J:et i bandet, så det är väl slut på stand in...andet.
Hursomfuckinghaver, såhär låter The Hyper Actives.
Inte illa, inte illa alls. Tyckte nog att det gick snabbare när vi spelade, men det var väl mjölksyran i armarna som talade...
Hej samt Hopp.
Kommentarer
Trackback
