Mattans Blogg

Jag åker buss till jobbet. Jag åker även buss hem från jobbet.
Man hoppar på (om bussen över huvud taget kommer), väljer sitt säte, tar fram en bok, bläddrar fram till bokmärket och tar ett djupt andetag....

Och det är just vid andetaget man kan åka dit. Rejält.

Ty: för det mesta så brukar människor, i alla fall nuförtin, ta det ganska varligt med parfym och eau de cologne och annat luktifikativt. Men det finns undantag... och det stora undantaget är vanilj.

Jajabox. Jag skrev vanilj. I detta fallet handlar det om doften vanilj.

+  +  +  = Bluärk.



Tydligen så är Vanlij så fräscht och gott och vänligt till själen så att man kan bada i doftvätskan innan man går till jobbet (eller åker buss till jobbet som min näsa så tydligt lagt märke till). Jag är inte den som tycker att folk skall lukta gubbpiss eller kärringsvett när man skall arbeta, men nån måtta får det vara.

När Vaniljfilurerna/filurskorna hoppar på bussen så känner man direkt att nånting stor-odörskt är på gång. Känslan av en vaniljtsunami av smält mjukglass (ja, vaniljsmak då förståss...) väller emot en och man riskerar att mentaldrunkna av bara farten.
Sen inser man att det "bara" är en doft och lungorna börjar funka igen.

Jag gillart inte.

Ur Illustrerad Vetenskap, # 355, våren 205:    

Vanilj är en kraftigt doftande blompryl som hänger ner från vaniljgranens topp och sätter sig - likt tistlar - i näshåret på förbipasserande. Doften är så stark så att ett mikrogram vaniljjox känns på en hel busslängds avstånd. Fjärilar kan känna doften på femtusen mils avstånd. Särskilt om dom flyger och flaxar omkring i stratosfären eller ute i kosmos.
Carl-fon Linné döpte växten till Vanilj efter att nån annan döpt den till doft-terror-växten. Carl-fon tyckte det lät okommersiellt.



Boken om vanilj.





Carl-fon enligt Google. Han ser ju onekligen gammal ut så det lär väl stämma.



Tjingeling.