Mattans Blogg

Sticker in med en rackare om att jag har dåligt med tid till skriverier.
Jag gör BF3spel och sånt bjäfs.



Kram

Mattan

Jag åker buss till jobbet. Jag åker även buss hem från jobbet.
Man hoppar på (om bussen över huvud taget kommer), väljer sitt säte, tar fram en bok, bläddrar fram till bokmärket och tar ett djupt andetag....

Och det är just vid andetaget man kan åka dit. Rejält.

Ty: för det mesta så brukar människor, i alla fall nuförtin, ta det ganska varligt med parfym och eau de cologne och annat luktifikativt. Men det finns undantag... och det stora undantaget är vanilj.

Jajabox. Jag skrev vanilj. I detta fallet handlar det om doften vanilj.

+  +  +  = Bluärk.



Tydligen så är Vanlij så fräscht och gott och vänligt till själen så att man kan bada i doftvätskan innan man går till jobbet (eller åker buss till jobbet som min näsa så tydligt lagt märke till). Jag är inte den som tycker att folk skall lukta gubbpiss eller kärringsvett när man skall arbeta, men nån måtta får det vara.

När Vaniljfilurerna/filurskorna hoppar på bussen så känner man direkt att nånting stor-odörskt är på gång. Känslan av en vaniljtsunami av smält mjukglass (ja, vaniljsmak då förståss...) väller emot en och man riskerar att mentaldrunkna av bara farten.
Sen inser man att det "bara" är en doft och lungorna börjar funka igen.

Jag gillart inte.

Ur Illustrerad Vetenskap, # 355, våren 205:    

Vanilj är en kraftigt doftande blompryl som hänger ner från vaniljgranens topp och sätter sig - likt tistlar - i näshåret på förbipasserande. Doften är så stark så att ett mikrogram vaniljjox känns på en hel busslängds avstånd. Fjärilar kan känna doften på femtusen mils avstånd. Särskilt om dom flyger och flaxar omkring i stratosfären eller ute i kosmos.
Carl-fon Linné döpte växten till Vanilj efter att nån annan döpt den till doft-terror-växten. Carl-fon tyckte det lät okommersiellt.



Boken om vanilj.





Carl-fon enligt Google. Han ser ju onekligen gammal ut så det lär väl stämma.



Tjingeling.

Jag kan inte ungå att se att folk fortfarande är inne och läser min meningslösa svada, trots att jag inte uppdaterat på EN MÅNAD. Jepp, ni läste rätt. Jag har inte skrivit ett skit (förutom några utkast som jag inte orkat färdigställa) på hela april.

Il skojo del fantasticó att ni ändå är här å spanar.



"...asticó att ni ändå är här å spanar..." knatter, knatter



Vad har hänt annars? Mycke på jobbet, mycke hemma med ny unge (precis börjat skratta högt och ljudligt, mest åt Hedda som hoppar och fånar sig)
Och mycke med att få ordning på mitt konstiga huve. Ja, det är körigt att försöka tämja sina konstiga idéer om att man kan, och vill, göra allt här i världen. Det. Hinns. Inte. Med.

Igår var jag å Hedda och kollade på Bajens genrep på Zinken. Hedda var inte intresserad, men drogs med av stämningen och var på ett strålande humör. Med en nypa aggressivitet thrown in for fun.



Och så.

Det gjordes bättre skivomslag förr.


Kommentarer ordentligt överflödiga.

Har ni sett Rickard på TV? Den där killen som sitter/står och prackar på det svenska folket - och invandrarna fiståss - en massa lotter i parti och minut?

Och det där konstiga Lotteriet. Postkodslotteriet.

Det jag tycker är konstigt med den där postkodsgrejset, Rickard, all andra inblandade man ser på teven och hela jävla alltet därikring är Blicken.

Har ni sett blicken?




Uuuuuuuuuuhhhhhhhhhhrrrrrrrrrrrrrr


Jag har givetvis läst mig till att rille är religiös, men den här blicken har inget med vanlig, svennig religion att skaffa.

Det här är en sektblick.

Jag kan tänka mig att folk i Knutby, i Waco och ja, i hela mellanUSA för den delen, har den här stilen på ögena.
Och såna där Khali Maaahhh-indier i Indiana Jones and the Temple of Doom...

Om man kollar valfri reklam för Postkodslotteriet så ser man hur deras blöta ögon blir sektigare och sektigare hela tiden. Eller på bilderna i de, i snitt, trettiotusen kuvert om dagen man får från dom på posten.

Nånting är i görningen.
Nånting luktar skunk i den där ligan. Hur skunk nu än luktar.

Dom har ju slängt in nån "komiker" (standupmodellen) i reklamen också - som skall vara där för att piffa upp det hela. Göra det ännu mer folkligt... Jooo.
Hans ögon blev sektiga någe alldeles otroligt fort och nu är dessa lika livlösa som skämten han levererar. Sämre komisk tajming får man leta efter. Men det kanske finns en förklaring för detta med blicken och antihumorn?



Konstpaus.



Min teori om postkodslotteriet och dess folk är att dom har blivit tagna av aliens (helt klart utan humor) och att dom planerar att ta över Svenska spel. Och kanske Unibet.
Dom kommer först i ufosar, tar över Rickard-med-hela-svenska-folket (han hade ju halva inne efter den där blimiljonärfortsomfanprylen på tv), och VDn. Komikern var redan tillräckligt tråkig för att ta över. Han var klar. Sen tar dom över personens inre och bär köttytan som ett skydd mot basilusker och snöbollar. Dom tar på sig mysstickade kläder och sen äter dom sig ohungriga på råttor och små Bichon Frisehundar. Tänk tv-serien V som gick på det glada, och för en del, ledsna åttiotalet.
Så fort dom har herraväldet drar dom av sig sin tjocka mänskohud, käkar lite mer råttor, skjuter lite laserpicka och säljer på oss fler lotter. Och tjänar pengar gräs!
Planen är givetvis vattentät eftersom dom genom forskning tagit reda på att människor köper lotter som om vore det det nödvändigaste för själen efter bira.

Vattentät. Snart har dom Svenska Spel (och Unibet) i sina klor.

Over an aot.

Ett riktigt Gott Nytt År!




Pjutt.

Fortsätter med temat KrigsTomte (jobbskadad).



KLICK THE PIC
AND MERRY CHRISTMAS TO Y'ALL!

Macken vid Brommaplan. OKQ8.

Jag hade precis varit inne och gjort någonting. Kanske köpt något. Kanske hämtat något paket eftersom macken agerade ställföreträdande postkontor för mig och folk boendes i närheten.
Något mackrelaterat vare ijallafall.
Jag kände mig alldeles vardagligt vardaglig. 

När jag kommer ut och viker av till vänster för att ta sikte mot Dukvägen så svänger det in en Svart (väldigt svart) och blank SUVbil av något slag. Den såg maffig och - sa jag svart? - imponerande ut. Med kromade detaljer lite här och var. Den kör in lite nonchalant precis framför mig och parkerar. Precis där jag ämnar gå. Det är ingen parkeringsplats, utan bara en plätt som bilen lägger beslag på.
Precis där jag ämnade gå.
Om två meter.

Uppenbart så ser framföraren av bilen att jag skall gå där, men han (som det visar sig) bryr sig föga.
Det gör mig egentligen inget, men jag slänger för protokollets skull in en lite smygirriterad blick genom de otroligt svarta man-ser-ingenting-från-mitt-håll-fönstrena.



En, typ, sån här kärra kan det ha varit. Fast med fönster svarta som en Stureplanfejas skrumplever.



Hursom. En sekund senare. Allt glömt, liksom.

MEN, precis innan jag passerar passagerarsidan så vevas rutan ner och ut bolmar cigarettrök.
Hade dom sett min smygirriterade blick och skulle munhuggas? Jag stålsatte mig under bråkdelen av en bråkdels sekund och stretchade munlädret.

Ut fladdrar en arm, stor som resterna av Titanic. Armen var full av tatueringar.

Det var inga såna här:





Det var såna här:







Och såna tatueringar munhuggs inte. Såna tatueringar dödar!
Jag började skriva mitt testamente mot en soptunna i närheten.


Men handen som satt fast på armen höll lite nonchigt i en cigarett. Kanske skulle dom inte lemlästa mig? Kanske skulle jag få behålla mitt tarmpaket ännu några dagar? Kanske skulle jag få återse mitt kära hem på Dukvägen, så nära men ändå så långt bort?

Jag tog mod till mig och slängde ett getöga på lirarna in i kärran. Jag var ju ändå halvvägs till graven.

Två jättar med nackar som Karelin sitter och samspråkar. Dom ser bistra ut, men man förstår att det är deras normaluppsyn. Dom är tatuerade till förbannelse, röker och snackar ryska. Dom har inte ens lagt märke till mig. Jag har blivit välsignad med en mycket oförarglig "smygirriterad blick".

Pris ske Gud.



Jag har också blivit välsignad med en slutledningsförmåga som ger mig följande troliga fakta:

- De två herrarna i bilen sysslar inte med städning (om man inte med städning menar "städning").
- Dom är säkerligen inte heller tågklarerare till yrket.
- På bilen verkar det som om det dom sysslar med inbringar en del kr netto.
- På tatueringarna (och mitt hjärtflimmer) verkar/känns det som om gentlemännen i bilen sysslar med skumraskaffärer.

Så:

- OM dom ansåg att någon skulle ge dom en "irriterad blick" så skulle dom förmodligen genast ta hand om blicken. Och placera ögonen som gav blicken hemma på spiselkransen, utsmyckade med nejlikor för julstämningens skull.
- OM jag skulle välja att munhuggas så skulle jag förmodligen inte sitta och skriva blogg såhär på kvällskvisten.

Jag skulle ha varit foder till julegrisen.



God Jul.

Jag har en jävla bra idé på en tv-serie!

Som följer:
Det handlar om ett gäng brottsutredaredare. Området som det utspelar sig i skall kännas fräscht och lite nytt, så vi placerar dom i antingen New York eller i Los Angeles. Dom skall vara experter på forensiska spörs och göromål och skall hitta dödingar som dom forskar på för att se vem som kan ha dödat dödingarna.

Det skall vara rapp dialog, paf paf paf, där alla kan sina saker så hårt att dom inte behöver tänka något innan dom säger vad som bör sägas för att föra handligen framåt. Märk att alla skall vara vansinningt erfarna och klipska, se bra ut och vara runt 19-20 år. Utom bossen då som gärna får vara runt 33-40.

Karaktärer:

Jack. Bossen:



Cool och svår. Vid 33-40 så har han ju varit med om både barnuppfostran och skilsmässor. Kan allt om hur människan fungerar, tror han, men eftersom han är så bitter så missuppfattar han allt och tar till flaskan. Han får extra bra kontakt med karaktär 2 "Stark kvinna".

Sondra. Stark Kvinna:



En erfaren kvinna på ca 21-22 år som varit med om det mesta. Hon har haft många kvaddade förhållanden p.g.a karriär och sån skit. Kan allt det juridiska och extaknäcker som advokat, åklagare och domare i nån högsta domstol och så. Har givetvis ett förhållande med nån rackare som hon försöker fåre att funka med, men det går dassigt. Stödjer men ställer samtidigt krav på "Bossen". Tv-tittarna skall känna att det finns något där mellan dom, men det håller sig bara till enkla blickar och annat jox.

Michael. Nördig, välutbildad kan-egentligen-allt-typ:



Skall se lite nördig ut (valfri modell med glasögon). Har inte en chans på nån brud utom möjligtvis på karaktär 5 "Crazy IT-Lisa", men detta först senare i serien. Runt avsnitt 12. Denne kille på 19 jordsnurr har varit med ett tag, drar knivskarpa slutsatser (blixtsnabbt) om allt som rör allt men får aldrig credit för nånting, för den crediten tjyvas av:

Jonah. Hårdingen:



Snygg, hård, 20 bastare. En ärrad veteran som gärna tar till nävarna i stället för förstoringsglaset när det gäller att knipa skurkar. Springer och uppvaktar alla brudar (utom IT-Lisa) och tror sig kunna allt om människans natur och om hur man löser svåra fall. Han gåpåighet gör dock att han misslyckas med bruttor ( i avsnitt ett får man i återblickar förklarat för sig varför han är lite sicialt handikappad)..
Han snor alltid credit för saker och ting. Är oblyg och narcissististpessimist.

Leez. IT-Lisa:



18 år. Skall vara lite wild and crazy. Klä sig helt wild and crazy (färgglatt). Ser ful ut p.g.a attiraljer, men tar hon av sig de hornbågade glasögena så döjler sig en fox.
Kan allt om datorer och kan spåra vad och vem som helst, var och närsomhelst. Tuggar tuggimmi.
Vet inte hur man för sig med andra människor, vilket inte spelar nån som helst roll då hon är instängd i ett mörk serverrum me en massa datorer och en varanödla. Eller tamråtta. Hennes främsta egenskap är att på beställning kunna zooma in maximalt på alla satellit och övervakningsbilder utan att förlora en uns i upplösning. Gärna ur vinkel också.
För det kan man i tv-serier.



Exempelsynopsis på ett avsnitt.

Prolog: Vi ser en joggingmänniska (tjej) bli jagad i ungefär Central Park. Dimma. Gatlyktor. Flås. Hon blir ikappsprungen av hooded man och strypt bakifrån. Hon dör.

Morgon: Brottsplatsen. Snutar och våra brottsutredare Jonah och Sondra (som rent logiskt borde vara på kontoret och invänta bevismaterial ihopsamlat av snutar) trampar omkring och spanar in plarren. Dom snackar lite ditten och datten och tar prover.

Back in the office:
Vi ser ett kontor med coola persienner och ett blått, coolt ljus. Jack står och snackar med bifigur om den senaste Knicksmatchen (för att påvisa hur mänsklig och vanlig han är). Jonah Och Sondra kommer in. Dom lämnar grejer till Michael som genast går till labbet och tar prover.

10 minuter senare sitter dom alla runt ett bord och diskuterar fallet. Jack har hittar fotspår i parken efter en halt man. Michael har hittat kokain och Alzheimers i blodet på offret. Leez drar slutsatsen att mördaren inte kan datorer och sånt för då hade han inte begått brottet i parken där det finns övervakningkameror. Michael drar slutsatsen att Leez nog har rätt och att dom borde kolla övervakningsband därifrån.
Jack drar några slutsatser och ber Jonah och Sondra (som han tvekar skicka iväg nu när det börjar dra ihop sig) att kolla i offrets sportaffär, där hon köpte de nya joggingskorna, om nån av dom där har sett en halt gubbe smyga omkring.
Nej blir svaret. Men killen i butiken verkar nervös.
Jonah bankar skiten ur killen och får veta att killen sålt kokain till offret, men att han inte har en aning om varför hon hade Alzheimers. Jonah bankar skiten ur killen igen, men inget.

Återblick: Jonah får stryk som liten grabb av sin far för att han snott 20 dollar till serier. En granntjej som han är kär i står och tittar på. Och skrattar.

Mobilen ringer: Leez har snokat reda på uppgifter om att offrets familj har Alzheimers i släkten och att det finns en koppling mellan delstatens Alzheimersinstitut och ägaren till sportaffären som sålde dojorna.
Jonah bankar skiten ur killen i affären och frågar sedan var ägaren bor.

Sondra ringer till sin pojkvän för att kolla om han är hemma. För det borde han vara. Inget svar. Hon blir ledsen och ringer Jack för att få lite stöd, men han är inne hos Michael i labbet och hinner inte snacka massa. Dom bestämmer sig för att åka till ägaren som bor flott i Hollywood Hills alt. i.. eh, New York Hills.

På kontoret sitter Michael, Jack och Leez och diskuterar fallet. Paf paf paf, rapp dialog. Dom börjar närma sig något. Leez sitter vid något som liknar coola dataskärmar i luften, där man kan flytta omkring mappar och skit bara genom att göra coola rörelser i luften. Hon har hittat övervakningsbilderna från parken och dom kollar in materialet. Förövaren syns under två sekunder som en suddig gestalt, ca 200 meter bort, i övre kant av bilden. Jack ser något; there! There! och ber Leez zooma in på armbandet som den suddiga blobben har.
Leez zoomar och förstorar 5000 gånger. Skärper bilden och där står det; This Cool Wristlinkthing Was made in China for the Benefit of Alzheimer Victims all over the Place.

Samtidigt ser vi Jonah och Sondra sparka in dörren hemma hos sportaffärens ägare. han ligger död på sängen, fasthandbojad i sängen iförd leopardtangas. Han har en brevkniv i mellangärdet.
Dom kör i ilfart till Kontoret där Michael får labba lite på brevkniven. Han tar ett mikroskop och ser att det står; This Knife Was made in China for the Benefit of Alzheimers Victims all over the Place.

Alzheimersinstitutet!

Hela högen, utom Leez givetvis som måste hålla koll på att deras GPS håller måttet genom att synka mot webben, åker fort som fan till institutet.
En vakt ber dom om leg men får fett med spö av Jonah.

Återblick: Jonah får som ca tolvåring stryk av sin far efter att ha norpat 2000 dollar för att köpa porr. En klasskamrat, tjej, står en bit bort och tittar på. Hon skrattar och kallar honom patetisk.

Sedan, på väg in kommer en sköterska och undrar om... Jonah ger henne ordentligt med dang.

Återblick: Jonah får stryk av sin översminkade mor för att ha kvaddat familjens bil när han var ute och försökte få tag på prostituerade nere på stripen. Ett gäng horor står och kastar gamla bindor på honom. Och skrattar.

När överläkaren ser forensikerna komma springandes inser han att dom har kommit på honom och försöker fly. Haltandes!
Dom fångar in honom och han erkänner.

Slut.




Jag skulle kunna tänka mig att regissera detta själv. Och jag behöver inte mer än en miljon dollar per avsnitt.

Jag. Ett geni?

Jajamen.



Hej.

Åter till det här med reklam. I dagarna sitter Robert, Boxers frontfeja, och plinkar på piano och sjunger som tack till att folk är så goda i själen att dom väljer Boxer som DumburksLeverantör.

Jag har väl egentligen ingenting att säga om skiten, mer än att det är hyfsat animerat - överlag - och att låten är löjligt medelklass.

Men. Låt oss titta på varför Mattan, med en historia som animatör, inte tycker att det mer än hyfsat animerat hära:




Spana in fingerföringen och lyssna på musiken ca 5-6 sekunder in i filmen. Kolla hur allas vår Robert bearbetar klaviaturet på flygelen.

Och häpna!

Han lirar ju baklänges, typ!

Nån annan som känner i skinnet hur den ansvariga (i detta fall förmodligen den seniora animatören) har dabbat sig? Är det så att han/hon inte någonsin har spelat, eller sett någon spela, piano?

Kan det vara så att den moderna människan kastar sig så tidigt in i datorvärlden och startar upp sin karriärslystna hjärnklump att denne inte passerar ett piano, en synth, en tvåhundrakronors lekkeyboard? Vafalls?

Vi häpnar igen!

Om det är så att det är Motion captureskådisen som tarvlade sig så borde väl ändå den som mottog rå-datat för att rensa och föra in animationen i 3Dmodellen ha märkt att någonting luktade baklängesskunk i Boxerland?

Så vansinnigt amatörmässigt.

Jag häpnar i alla fall.

Och rekommenderar sparken för ansvarig.



Over and ut.

(och så häpnar vi lite till, tycker jag)

Jag hävdade lite försiktigt att förra helgen innehöll en massa. Som att se fotboll och att skära sig i fingret.

Den här helgen skulle innebära ett besök av mor min och bio när barnvakt finnes. Kanske Harry Pothead.
Inte värt att blogga om kanske, trots att besök av mor inte är att förakta då mina päron bort långt åstad.

Innan vi gick och la oss, fredag kväll påpekade min mor att min dams mage tycktes ha en något lägre tyngdpunkt än bara tidigare samma kväll. Tänk om ungen kommer tidigt skämtade hon (och hoppades, då hon gärna skulle se ungen som bakas komma nu när hon va på besök).

Kl 5 på morgonen väcker Cilia mig. Det läcker lite, tycks det. Vi börjar röra på oss.
Nerför trappen. Det börjar värka lite väl regelbundet och tätt.
Sparka upp morsan för barnpassning av vår nr 1.
Taxi.
Huddinge sjukhus strax före sex.
Undersökning. 6 cm.
Lika bra baxa oss till förlossning.
Kollar lite till. 8 cm. Väntar lite.
Hämta sackosäck.
Dom kommer med sackosäck. Ser det inte behövs.
Andas, andas.
Krysta.
Krysta.
Kl 8:01 kommer Selma.
Klassiker. Börjar skrika en sekund gammal.
Som tur är har hon inte Nr 1s röstresurser.
Sova över en natt.
Hem igen.
Nytt liv.
Ny vardag.
Selma cool. Hedda Cool.

Och en helg som slår förra helgen med många alnar.



Inte dumt, sa Bill.
Närujävlar, inte alls dumt, sa Bull.

/stolt pappa.

Ibland gör man ingenting en helg. Andra gånger händer det en massa.

Sammanfattning:

- Ekologisk mat (grönsaker mainly) i massor.
- Hammarby i Cupfinal på Söderstadion, förmodligen bästa draget hittills, stolt över min klubb.
- NYKTER på matchen (inte helt vanligt i ärlighetens namn).
- Leka med Hedda. Skrattar massa, roligt.
- Cilia rekordputande mage, ungen verkar färdigbakt.
- Besök av vänner, pepparkaksbakardagen (Lite tidigare då liten på G).
- Kollar två filmer (inte helt vanligt i ärlighetens namn II).
- Avsluter det hela med att hugga kniven in i fingrets skelettdelar när det ekologiska mumsandet skall fortsättas. Blod, ninjastyle.



Idag: Måndag. Jobb. Spjälkat finger. Svårt att teckna.





I mitten där nånstans står jag. Lungorna gröna nu.

Vi känner alla till de tre dimensionerna. Längd, bredd och höjd. De kallas för de tre rumsdimensionerna. Sen har några rackare, förmodligen matte-matikers lagt till en fjärde dimension, Tid.
Det var väl för att Einstein sa åt dom att göra så. Det blir maffigare då.

Då har vi alltså uppåner, framåtebaks, lite åt sidan och hur lång tid det tar. That is the reality. För vetenskaparna i alla fall.



Här är en bild som skall illustrera den fjärde dimensionen.
Eh... ok?



Flummare och Mayaindianer har knarkat som fan och kommit fram till att det finns en femte dimension också. Den handlar om att tiden inte är fixerad utan att man kan flaja mellan dimensioner... och.. eh, sväva... hit och dit.
Nåja, jag är ingen Mayaindian så jag kan inte förklara riktigt, men nåt ball är det.
(Jag kan dock vara lite flummig ibland, men det är ofta av trötthet och i ärlighetens namn så skulle jag ha ännu svårare att haja det där med dimensioner och skit.)

Det är det hursomhelst fem dimensioner om man är lite flexibel i huvet. Fem. Max.

Döm då om min förvåning när jag upptäcker att genierna på Schwarzkopf har en hårprudukt som reparerar håret i SJU dimensioner!
Låt oss erkänna att Schwarzkopf, Lòreal, Nivea och alla dom dära sminklirarna ligger långt, långt före vanliga dödliga forskare vad gäller ALLT!

Tänk om man kunde reparera ett vardagsrum i sju dimensioner? Man skulle sitta och kolla tv både här och i det yttersta kosmos både för miljoner år sen, nu och i värsta framtiden.
Om man hade reparerat sin hoj i sju dimensioner så skulle man kunna cykla på alla ställen i hela universum under hela världsalltets tidspreiod, från The Big Bang till the... Big Fjupp.
Snacka om semester, och ändå kan man vara tillbaka till Aktuellt kl 21.

Nyligen var det nån reklam där nåt jävla företag skulle kränga ett UngdomsExtrakt. Reklamfilmen var seriös, förpackningen proffessionell och "labbet" hade som vanligt forskat i tusentals år för att framställa mirakelkrämen.

Vi ponerar: Mattan sitter och forskar fram exakt samma sak, under exakt samma tid med exakt samma forskare. Mattan har dock ingen lobbyverksamhet, har ingen ryggdunkeriverksamhet och inga snajdiga förpackningar, utan små flaskor (med exakt samma innehåll) med handskrivna etiketter som innehåller exakt samma information.

Mattan säljer ca 1200 flaskor av preparatet mot Hudvårdsjättens 930 000. Mattans flarra kostar 180 kronor medan de etablerades variant kostar 450.

Vad tror ni skulle hända? Jo, sörru, hurdvårdsligan skulle håva in närmare tre miljarder kronor och Mattan skulle få ca 12 års fängelse för kvacksalveri.

Garanterat.



Because You're Worth it.




Jag tar visserligen den mesta Hudvårds/MakeUpreklamen med jämnmod och tycker det kan vara kul med de så desperat påhittade Q10+space-dust-nectar-extrakt-turd-koncentrats-b12-revitaliserande-libido-reparations-vårdande-totalcare-stram-balle-prylarna, men det är lite trist för dom som går på skiten.


Be a fucking Lash Millionaire, and see you later.

Jag förstår mig inte på glass. Eller modern glass i alla fall.

Det som bryr mig i detta fall är det här med smaksättningar. Det skall vara ALLT i glassen. Det finns glassar med stora bitar jävla godis i.
Ny smak: Karamell, Choklad, Färgglatt strössel, kola, mandelrippel, mer choklad och jordgubb med insprängd mörk choklad och romrussin, covered in Dark Colombian 70% Ädelchoklad.
Grädde eller vaniljsås till?

Kan man inte bara bara slänga en påse Twist i frysen?

Skarevasåjävlasvårt?





Ja.

"EEEUUUUUUUUUUUUUUUUHHH!", tänkte jag inte alls från början, då jag inte hade en aning om vad det var.

"En liten fjäril, YAWN"

Cilia, my beloved görlfrend, sa att det kunde vara en mal. Den hängde ju omkring bland kläder faktiskt.
Enligt min erfarenhet var malen typ beige, men det kanske finns fler modeller? Ungefär som flygplan.

"Tänk om det är en Importerad mal. Från Italien?"

Jag äger knappt några kläder, så oron grep aldrig riktigt omkring sig, meeen som den gode pojkvän jag är så satte jag mig ner och kollade runt lite på nätet (killar är skitbra på att kolla nätet så fort den minsta fråga sätter sig bakom pannloben).

Vi låg även inne med ett foto på vår lilla krabat. Bra för referens:




Hej



Den ser lite löjlig ut. Liten och harmlös.

Klick, klick, klick på nätet och infon laddas: Indiskt mjölmott. Eller Fruktmott. Eller, om man så vill, Fikonmott.
Kärt barn har många namn.

Den gillar att mumsa på nötter och torkad frukt primärt. Sekundärt käkar den Majs och spannmål. Larverna hänger i käket och mumsar sig mätta, sen när dom skall sova sovsäck så kryper dom iväg, uppåt, uppåt och blir såna som på fotot ovan. En liten fjäril.
Fast i flugstorlek (lätt att tänka på påfågelögon och makaonfjärilar när man talar om arten).
Sen som fjärilar (flugstora som sagt) så flajar dom ner i närheten av käket och skiter ur sig ägg. Ägg kläcks och larverna larvar sig till maten och har sig. Cirkel sluten. Äckel i skafferiet.

Om dom sätter sig så är dom svåra att få bort eftersom dom lägger äggen i extremt svåråtkomliga skrymslen. Man kör gärna inte insektgifter a la Anticimex i skafferier heller.

Okej. Nu vet jag. Dags att dra hem å kolla påsarna med käk.

Koll koll.

Jag hittade spår av spinnvävnad samt larver och flugor - förlåt, fjärilar - i följande matvaror:

- Ekologisk mandel
- Råggryn
- Havre å Quinoablandning
- Ströbröd
- Ekologisk mannagryn

Vi slängde en hel del till, trots att vi inte hittade spår av varken larver, spinntråd, flugfjärilar eller flugfjärilsbajs. Detta av anledningen att det var så jävla äckligt med insekterna som rörde sig och hade sig.
Jag är inte kräsmagad alls, men det är skönt att slänga mat som befunnit sig i närheten av insektskontaminerat dito.

Vi får se vad framtiden har att erbjuda. Vi hade trots allt en lindrig attack av fjärilsflugorna från indien, och med inköp av lufttäta burkar och jox för framtida matförvaring så borde vi klara oss.

I skafferiet stod också en oöppnad påse katrinplommon, och det är med ett skadeglatt sinne jag tänker på hur larverna med anhang måste krupit omkring med kurrande magar och ögonen riktade på porten till himmelriket.
Men påsen öppnades inte. Frälsningen var nära. Men inte tillräckligt.

Nu ligger ligan på tippen, med minusgrader i blodet.

-------------

Och vad hände med vårt lilla Indiska Mjölmott på bilden?

Vi nöjer oss med att säga att han/hon inte är med oss längre.

Hej.